Hästar är det mest underbara som finns! De ger en så otroligt mycket! Dessa stora, starka, underbart kloka och vackra djur - de ger en så otroligt mycket om man bara tar hand om dem! Med hästarna kan man verkligen känna sig fri - fri från stress och alla måsten, man kan bara vara sig själv! De kräver inget av en, men om man ger av sig själv till dem så får man såååå otroligt mycket tillbaka. Jag önskar att alla stressade människor ute i världen skulle kunna få uppleva den underbara känslan man får genom att umgås med hästar. Jag vill tacka min underbara häst - Bella - för allt hon gett/ger mig! Det är tack vare henne som jag orkat kämpa vidare, det är tack vare henne jag fortfarande har kvar fötterna på jorden.

En häst 

Styrkan hos en häst

gör den så vacker i galopp.

Det gör den också villig

att bära mänskans kropp. 

Den känner minsta önskan

hos ryttaren den bär,

och den satsar gärna allt

för att ge det man begär. 

Med hästens lätta snabbhet

och dess djärva energi

får människan en känsla

av att vara riktigt fri. 

Belöningen för hästen

är de omsorger man ger.

Då njuter den till fullo

och trånar efter mer. 

Ibland (-ganska ofta) undrar jag varför jag fortarande finns kvar här...... Vad är meningen med att jag finns kvar????

Jag har mått skit i heeela mitt liv och ingen har fattat hur j-la dåligt jag faktisk mått/mår. - Ingen fattar fortfarande... Jag ska bara alltid orka - orka ta hand om allt och alla. Men jag kanske faktiskt inte orkar det...!!! Jag försöker mer än jag orkar och förmår att alltid finnas och ställa upp för andra - men nu när min ork är slut finns ingen för mig..... Ska det vara så?! Är det min lott här i livet?!

Jag ställer ju mer än gärna upp för dem som har det jobbigt och svårt - vänner som obekanta. Mitt hjärta blöder för alla som har det svårt och mår dåligt! Det ger mig så oerhört mycket att kunna hjälpa dem som mår dåligt!!! Men någon gång ibland skulle det kännas bra om jag kunde få lite omtanke när jag mår dåligt.... Men det verkar inte finnas någon plats för mig att må dåligt......

Så jag ställer mig - allt oftare - frågan: varför finns jag fortfarande kvar??? Jag har levt 32 år här på jorden och till en så stor del av dessa år har jag mått sååå dåligt, det har känts/känns som om jag står mitt i en stark ström och försöker och försöker att ta mig framåt - ta mig ur - men jag kommer aldrig framåt, står bara kvar på samma ställe, eller förs bakåt av strömmen som alltid verkar vara för stark... Livet bara försvinner förbi mig, medans jag kämpar där i strömmen och försöker komma ur - ur och ut i livet. Men jag kommer inte ur, det känns som att det livet så många andra "normala" människor (-om man får uttrycka sig så?) lever inte är ämnat för mig. Jag vill inte fortsätta leva livet så här - fast i strömmen....

Vad jag vet så lever vi bara livet en gång, och det vill jag inte göra på det viset jag gör! Jag vill inte göra det för min egen skull - men framför allt vill jag inte göra det för mina älskade barns skull!!!!! Jag vill inte att de ska växa upp med en ledsen, deprimerad mamma - en mamma som inte "lever". Då känns det som om de skulle ha det bättre utan mig - hur fruktansvärt det än skulle vara att inte få se mina älskade barn växa upp, så skulle det väl ändå vara bättre för dem att växa upp utan mig?! - Än att växa upp och se mig på det här viset, låta dem växa upp i det "klimatet" som blir här hemma när jag mår dåligt?! Jag vill inte att de ska behöva växa upp och se mig så här....

Det känns inte som om det finns någon mening med att jag ska fortsätta livet på det här viset???? - Jag menar absolut inte att låta nedlåtande mot livet!!! Jag vill inget hellre än att leva livet! Men jag vill inte göra det på det här viset - jag vill leva och jag vill känna mig levande!!! De perioder i mitt liv då jag mått/mår bra så älskar jag livet. Då älskar jag att leva och jag älskar att känna livet och naturen. - Känna att jag är en del av livet! Men när jag så stora delar av mitt liv inte får känna mig levande, inte får känna mig som en del av livet - utan bara kan se på, då undrar jag varför jag finns här på jorden.... Då undrar jag om det verkligen är meningen om jag ska vara här... Jag kanske "hamnade" här av misstag, jag kanske var ämnad att "hamna" någon annanstans....