Idag tänkte jag lämna min familj..... ="( Jag fick en rejäl djupdykning ner i det svarta, och jag kände att jag mååååååste härifrån - på ett eller annat sätt måste jag bara härifrån!!! Vart jag skulle ta vägen visste jag inte, men jag fick en sådan otrolig panik inom mig så jag kände bara att jag måste härifrån...

Jag försöker varje dag, hela dagarna, att inte hamna "under isen" - jag kämpar verkligen för att inte göra det, men vad får jag för det???!!! - Jag får ingenting.... Jo, oförståelse får jag ju så klart som vanligt, och idag blev jag även utskälld för att jag "går omkring och är sur" - som min sambo uttrycker sig. Jag vet inte huuuur många gånger jag har försökt förklara för honom att jag inte är sur - utan att jag vid dessa tillfällen (när han anser att jag utan anledning är sur) faktiskt mår sämre än andra gånger - att jag helt enkelt mår skit.... Men det går inte få honom att förstå detta - utan varje gång får jag höra att jag är "sur", och om jag har tur (hm...!) får jag mig en ordentlig utskällning också - för att jag är "sur".....

Jag vänder ut- och in på mig själv för att försöka förklara för honom hur jag mår och reagerar i vissa situationer, men det är alltid förgäves.... Någon gång ibland verkar det som att polletten ramlar ner hos honom och då tänds en liten hoppets låga hos mig - att det kanske trots allt inte är kört, att han faktiskt kanske kan förstå mig - i alla fall lite grann.... Men den lågan släcks alltid ganska snabbt!

Hur kan han säga att han älskar mig???? När han ständigt trycker ner mig i skosulorna..., när han ständigt får mig att bli så oerhört ledsen pga att han inte kan och ens vill försöka förstå mig.... Han säger att han försöker, men hur skulle han kunna göra det????!!!! Efter alla våra år tillsammans - år då jag ständigt återkommande försökt förklara mig när jag hamnat i jobbiga perioder - försökt förklara att jag inte är sur eller arg, försökt förklara att det inte beror på honom att jag mår dåligt (-numera beror det ju visserligen ofta på honom att jag är ledsen, men inte då...), försökt förklara varför jag reagerar som jag gör - utan att han fortfarande inte förstår....

Hur kan han säga att han älskar mig, hur kan han över huvud taget älska mig när han tror och tycker att jag jämt är sur och arg (-som han så vackert uttrycker sig!)?????? Varför är han fortfarande kvar då????? Jag har verkligen bett honom att lämna mig om han inte älskar mig - för jag vill inte att barnen ska behöva växa upp i detta familjeförhållandetill ingen nytta om det inte är så att han verkligen älskar mig... Jag kämpar mer än gärna för vårat förhållande för hans och min skull - men jag kämpar inte för vårat förhållande pga barnen... Det är fel anledning tycker jag - att vi bara ska hålla ihop för barnens skull.... Eller?????!!!!

Hur som helst insåg väl min sambo att jag faktiskt inte mådde helt bra, så han kom hem med en jättefin, stor ros till mig. Det var ju jättegulligt av honom(!), verkligen - men jag kan inte i hjärtat bli särskilt glad längre när han gör så, för jag vet att den endast är stundens ingivelse, att han nästa gång jag/vi hamnar i en liknande situation beter sig lika illa mot mig....