När jag var liten var jag ett väldigt tyst barn.

Jag begrundade, lyssnade och analyserade allt vad folk sade. Det var ju ofta många sk vänner till min "pappa" hemma hos oss, och det var ofta "fest" med bråk och fylla; Ibland försökte de nog säga saker så att jag inte skulle förstå, men jag lärde mig tidigt, som liten, att tolka vad folk sade och vad folk inte sade - men menade. Det sades så många lögner, så jag lärde mig att "läsa mellan raderna". Detta gjorde mig till ett tyst barn; Jag visste att folk i min omgivning ofta (-oftast trodde jag då...) inte talade sanning, vilket gjorde att ju äldre jag blev ju mer analyserande blev jag. Ibland kanske jag läste in saker i det som sades fast det inte fanns, men oftast läste jag saker som inte sades men som fanns; Och så är det fortfarande... Jag lyssnar och begrundar - särskilt om det är personer jag inte riktigt känner, eller litar på - sedan analyserar jag vad som sades... Sedan måste jag snabbt fundera ut vad, eller om, jag ska säga något. Ska jag säga något så måste jag snabbt formulera meningen i mitt huvud några gånger så att jag säger den på "rätt" sätt - så att ingen misstolkar, eller tar illa upp; För jag vill ju inte att någon ska tycka att jag säger "fel" saker.... =/

Man måste ju vara ganska snabbtänkt när man hela tiden måste tänka på det här viset - jag vill absolut inte skryta om att vara snabbtänkt - men det är så det är... Man blir lite av ett "flyktdjur", man måste "skydda" sig. Nu känns det som att min hjärna har gått på högvarv alltför många år; Inte bara pga detta givetvis, men pga allt annat som hänt plus detta - så nu kan jag emellanåt knappt få ihop 1+1... - Riktigt så illa är det väl inte, men allt oftare får jag tankestillestånd, jag glömmer ofta vad jag pratar om och jag tappar ord... När ska det bli bättre - när ska det gå åt rätt håll????

Ett "klokord" som min älskade ledstjärna

(som lämnade denna värld förra året) sade:

"Den som aldrig går vilse hittar inga nya vägar"

Jag hoppas att det så!

Genom att jag läste om Sabina och hennes kamp hos min vän Häxmamman, så har jag följt den sista tiden i hennes blogg. En otrolig kämpe!!! Blev så otroligt ledsen när jag gick in på hennes blogg idag och fick det oändligt sorgliga beskedet att hon somnat in....

Sov i frid Krigarprinsessan Sabina! 

Tänder här ett ljus för Sabina och hennes familj.

Jag känner mig så trasig; Undrar om jag någonsin går att laga....

Jag var ju bara ett litet barn när jag började gå sönder inom mig, sedan blev jag tonåring och ännu trasigare och till sist vuxen och helt trasig - men ingen har någonsin försökt "laga" mig, ingen har försökt att få mig hel.... Nu undrar jag om det är för sent????

Jag funderar mer och mer på vad som skulle få mig att må bra, men jag vet faktiskt inte! -Visst medicin hjälper ju delvis;  Jag åt Sertralin nu det sista (3tabl/dag), och jag var inte lika deprimerad - men jag kände mig inte levande, jag kände mig på något sätt "bedövad". Jag trappade ner medicinen, och har nu försökt utan den ett tag; Jag tar Attarax när jag får mina ångestattacker och de hjälper bra, om än bara tillfälligt, och jag tar insomningstabletter för att kunna sova bra. Men utan Sertralinet ser jag mer "vaket" på saker och ting, ser saker ur ett annat perspektiv och ju mer jag funderar på vad som skulle kunna hjälpa mig så inser jag att det inte verkar finnas någon "lösning" för mig =/ Vad jag söker i livet är harmoni och förståelse för andra männsikor; Vilket jag hittar och får här av Er mina vänner - men i det "verkliga livet" kan jag inte finna det någonstans...

Vårsolen har ju lyst på oss i flera dagar - och i vanliga fall brukar den lysa upp min tillvaro - men jag känner mig bara tom.... Känns som att jag inte orkar kämpa mer... Vill inte kämpa mer... Det känns som att jag bara går i cirklar; Jag börjar överst på cirkeln, sedan går det bara neråt - tills man mår botten. När man väl är nere i botten av cirkeln så är det en lång uppförsbacke tills man kommer till toppen, sedan är det bara att åka neråt igen... ="( Varför???? Vad är meningen med det????

Tävla om ett jättefint halsband hos Inredningsgalen

Ha en bra dag!

Kram till dig från mig!

"There are two ways to live your life.

One is though nothing is a miracle.

The other is as though everything is a miracle."

                                                 /Albert Einstein

Jag försöker leva livet som att allt är ett mirakel - men det är inte lätt.... För hur ska man kunna tro att allt är ett mirakel när det sker så mycket ont här i världen??? När det finns människor som sårar och förstör...  Men får jag välja på dessa två alternativ, så väljer jag det sista - jag hoppas på det sista "Everything is a miracle"....

Har många gånger funderat på att söka mig till någon anhöriggrupp för anhöriga till alkoholister. Vet ju att det finns några olika, och av dem jag har läst om så tycker jag att Al-Anon verkar vara det "bästa" alternativet för min del. Så här står det på deras hemsida "Al-Anon Vuxna Barn":

Al-Anon Vuxna Barn är grupper som speciellt önskar attrahera vuxna barn till alkoholister. Har du vuxit upp tillsammans med en alkoholmissbrukare?

Al-Anon är en gemenskap av familjemedlemmar, anhöriga och vänner vars liv har påverkats av att någon annan dricker. Många vuxna frågar sig om de har blivit påverkade av alkoholism. Om någon som står dig nära har eller har haft alkoholproblem, kan följande frågor hjälpa dig att komma underfund med om alkoholism har påverkat din barndom eller ditt nuvarande liv och om Al-Anon är något för dig.

Alkoholism är en familjesjukdom. Vi som har levt med sjukdomen som barn, har ibland problem som Al-Anons program kan hjälpa oss att lösa. Om du har svarat ja på några eller alla frågor ovan, kan Al-Anon kanske hjälpa dig. Du kan kontakta Al-Anon genom att besöka den lokala gruppen.

Jag svarar nog jag på i stort sett alla frågorna, så då kanske det är något för mig...? Jag är bara rädd att det är någon form av "sekt".

Vet någon något om Al-Anon Vuxna Barn???

Vill du läsa om dem? Klicka här

Idag har varit en riktig skit dag - rent ut sagt! Den lär väl inte bli bättre heller... Ångest, ångest, ångest! Känns som om den j-la ångesten ska kväva mig ="( Vill bara skrika och gråta men det kommer ingen skrik och tårarna har tagit slut...