Idag tänkte jag lämna min familj..... ="( Jag fick en rejäl djupdykning ner i det svarta, och jag kände att jag mååååååste härifrån - på ett eller annat sätt måste jag bara härifrån!!! Vart jag skulle ta vägen visste jag inte, men jag fick en sådan otrolig panik inom mig så jag kände bara att jag måste härifrån...

Jag försöker varje dag, hela dagarna, att inte hamna "under isen" - jag kämpar verkligen för att inte göra det, men vad får jag för det???!!! - Jag får ingenting.... Jo, oförståelse får jag ju så klart som vanligt, och idag blev jag även utskälld för att jag "går omkring och är sur" - som min sambo uttrycker sig. Jag vet inte huuuur många gånger jag har försökt förklara för honom att jag inte är sur - utan att jag vid dessa tillfällen (när han anser att jag utan anledning är sur) faktiskt mår sämre än andra gånger - att jag helt enkelt mår skit.... Men det går inte få honom att förstå detta - utan varje gång får jag höra att jag är "sur", och om jag har tur (hm...!) får jag mig en ordentlig utskällning också - för att jag är "sur".....

Jag vänder ut- och in på mig själv för att försöka förklara för honom hur jag mår och reagerar i vissa situationer, men det är alltid förgäves.... Någon gång ibland verkar det som att polletten ramlar ner hos honom och då tänds en liten hoppets låga hos mig - att det kanske trots allt inte är kört, att han faktiskt kanske kan förstå mig - i alla fall lite grann.... Men den lågan släcks alltid ganska snabbt!

Hur kan han säga att han älskar mig???? När han ständigt trycker ner mig i skosulorna..., när han ständigt får mig att bli så oerhört ledsen pga att han inte kan och ens vill försöka förstå mig.... Han säger att han försöker, men hur skulle han kunna göra det????!!!! Efter alla våra år tillsammans - år då jag ständigt återkommande försökt förklara mig när jag hamnat i jobbiga perioder - försökt förklara att jag inte är sur eller arg, försökt förklara att det inte beror på honom att jag mår dåligt (-numera beror det ju visserligen ofta på honom att jag är ledsen, men inte då...), försökt förklara varför jag reagerar som jag gör - utan att han fortfarande inte förstår....

Hur kan han säga att han älskar mig, hur kan han över huvud taget älska mig när han tror och tycker att jag jämt är sur och arg (-som han så vackert uttrycker sig!)?????? Varför är han fortfarande kvar då????? Jag har verkligen bett honom att lämna mig om han inte älskar mig - för jag vill inte att barnen ska behöva växa upp i detta familjeförhållandetill ingen nytta om det inte är så att han verkligen älskar mig... Jag kämpar mer än gärna för vårat förhållande för hans och min skull - men jag kämpar inte för vårat förhållande pga barnen... Det är fel anledning tycker jag - att vi bara ska hålla ihop för barnens skull.... Eller?????!!!!

Hur som helst insåg väl min sambo att jag faktiskt inte mådde helt bra, så han kom hem med en jättefin, stor ros till mig. Det var ju jättegulligt av honom(!), verkligen - men jag kan inte i hjärtat bli särskilt glad längre när han gör så, för jag vet att den endast är stundens ingivelse, att han nästa gång jag/vi hamnar i en liknande situation beter sig lika illa mot mig....

 

dandelionchild

29 december 2007 01:47

Hej vännen, jag vill skicka värme till ditt hjärta. Tycker att det är såå tråkigt att du ska känna som du gör. Har du varit och träffat någon som du kan gå och tala med, typ terapi? Det kan vara bra att bara få prata med någon vända ut och in på tankar. Så att man inte till slut nästan börjar tro att det är fel på en själv bara, att man får skuldkänslor. Många Varma Kramar från mig till dig:)

http://emmy-lie.bloggagratis.se

 

Anna

29 december 2007 10:36

TACK för dina värmande ord och varma kramar!!! De betyder jättemycket!

Jo, jag gick hos (ytterligare) en psykolog tills för ca ett år sedan. Jag hade kanske gått och pratat med honom i ca ett halvår, men han ansåg inte mig må så dåligt så att jag behövde komma dit och prata - fast jag sa att jag behövde det - så han tyckte jag skulle gå hem, äta min medicin och om jag skulle må sämre kunde jag höra av mig.... Man tappar tron på psykologin till slut, så nu vet jag inte vart jag ska vända mig eller till vem vet inte om jag vågar och orkar bli besviken på psykologin igen.... Jag har vid flera tillfällen gått hos psykologer och kuratorer, men de verkar inte komma underfund med mitt "tillstånd", så de flesta tycker nog likadant som den sistnämnda - fast de inte uttrycker det...

Kramar till Dig oxå vännen!

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

 

pia

30 december 2007 14:59

Hej vän !
Det du känner och vill prata om SKa du prata om ...Sök på nätet det finns hjälp har några sidor på min hemsida Prata med människor som har varit med om lika situationer ...Det finns hjälp!
Gullig sambo DU har ...
Det är lätt att suga åt sig ord och glömma det som är viktigast och det är din egen trygghet i dig ...
Han finns där, men DU behöver DIG
förstå dig..inte honom...
han förstår kanske inte dig men han kanske vill hjälpa dig på sitt sätt.. mmm inte lätt
det är lättare att vända ryggen än att öppna ögonen och se vad man har innan man missar det!
Du bär dig, lär dig förstå dig , det är det viktigaste inte att andra förstår dig, om du förstår vad jag menar ...?
Dömm dig inte för hårt
DU är BRA som DU är beröm och förståelse för dig själv ...
Varm STOR KRAM till dig !
Sänder dig styrka ....och en ängel...

 

Pia

2 januari 2008 21:31

Hej vän
Hoppas att allt ok?
Ta hand om dig det vet du !
jag vill bara tala om att min dikt-bok är ute Nu
om du vill kan du gå in här
https://www.vulkan.se/Preswriter.aspx?ItemID=2379
Kram, hopp om att allt är bra, BÄST!

http://piasliv

 

Stinto

10 januari 2008 02:16

Hej Anna! Längesen det var!!!!Vad glad jag blev då jag såg att du skrivit i min blogg!
Har ej varit där på länge å läst men jag såg det NU då jag sitter här i natten med mina sömnrubbningar och inte kan sova..
Hoppas att det blir till det bästa för er,hur det nu än blir.
Jag förstår tänket med att hålla ihop för barnens skull..det e klart man ska kämpa men om man kämpar förgäves e det juh faktiskt oftast bättre för barnen att separera.
Men det är lättare sagt än gjort det..
Lycka till iaf vännen och kramar till dig!

 

Levande solgul maskros

10 januari 2008 22:42

Jag smyger mig in till dig det var ett tag sedan men jag har alltid hållit er kvar i mitt hjärta för de stöd och fina ord ni gett mig under tiden jag fanns där och besökt era bloggar lite då och då, var rädda om er för ni vet att ni är värdefulla och jag är rädd om er/Kram från mig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...