Jag skrev ett inlägg i april -07 om "jobbiga minnen"; jag tror jag ska fortsätta där...:

Det är så mycket i mitt liv som jag bara har accepterat och blundat för - bara "slängt" bakom mig och försökt gå vidare.... Under den perioden av mitt liv när jag var tillsammans med denna kille (jag skrev om -07) så mådde jag såååå dåligt! -Fast jag insåg ju inte det då. Jag vet inte om min mamma inte ville förstå att jag faktiskt mådde jättedåligt - eller om hon faktiskt var så "dum" så att hon faktiskt inte fattade hur det låg till???? Jag vet faktiskt inte vilket... Men det gör mig ont att tänka på att hon inte gjorde något åt situationen; Jag var ju hennes dotter! Hon frågade aldrig mig om hur jag mådde. Visst, hon flyttade ifrån min pappa från och till; Men det var ju inte för min och min systers skull - det var ju för sin egen skull. Självklart var det ju bra att hon tog sig ifrån det förhållandet där hon inte mådde bra - men om hon hade tänkt på oss barn, och om hon hade insett vad det förhållandet hon hade med min pappa gjorde - mot framför allt mig - så skulle hon ju inte gått tillbaka till honom hela tiden... Nej, hon frågade inte hur jag mådde - hon tyckte enbart att jag var j-ligt jobbig - i stället för att själv försöööka fråga, eller på något sätt hjälpa mig, så ringde hon BUP och ordnade en tid åt mig där. Hur reagerade jag på det?! Jag var på den tiden en arg tonåring som mådde såååå dåligt (vilket inte gjorde mig på bättre humör!) - så jag blev fly förbannad över detta! Men jag gick dit. Där träffade jag en psykolog som hade suttit med näsan i sina psykologböcker alldeles för länge - det fungerade inte alls! Hon hade ingen aning om verkligheten; Där satt jag gång efter gång, en arg tonåring, som inte alls hade någon lust att sitta där och prata. Så det enda detta resulterade i var att jag satt och lurade i henne vad som helst. Men inte heller detta gjorde att min mamma "fick upp ögonen" - nej, hon fick bara mer vatten på sin kvarn, och tyckte att jag bara blev ännu jobbigare. Pojkvännen jag skrev om var jag tillsammans med från och till under hela högstadiet plus ytterligare något år. När jag började åttan började jag och mina kompisar (som inte hade en aning om hur jag hade det!) umgås med ett gäng äldre grabbar. Där dracks det mycket och de var ofta ute på stan och slogs - och jag hängde på. Vissa av killarna i det gänget var ganska illa ute och de påminde nog mig om min pappa. Detta medförde att jag kände att jag var tvungen att "ta hand om" dem. -Framför allt en av dem. I fyllan hamnade vi ju givetvis i säng med varandra, och sedan hade vi ett konstigt förhållande. Vi var inte tillsammans - han hade en extjej (som även hon hade ett struligt liv med en strulig familj) som han inte blev "av med". Hon och hennes föräldrar jagade honom, med tex basebollträ eller knivar, om de fick reda på att han träffade någon annan. Men när det var fest (vilket var ganska ofta) hamnade vi oftast i säng med varandra, och ibland mitt i veckorna kunde han ringa mig sent på kvällen och fråga om jag inte kunde komma hem till honom (han var ju äldre och hade egen lägenhet) - så att vi kunde ha sex. Han betalade taxi och jag åkte dit... Snacka om att jag lät mig utnyttjas! =( Men jag hade ett behov av att "ta hand" om honom, samtidigt som jag hade ett stort behov av att känna mig behövd - och jag ville ju inte säga nej; För då kanske han skulle sluta ringa och då skulle jag känna mig misslyckad och ensam... Detta "förhållande" höll i ett tag, sedan blev jag tillsammans med den andra killen ett tag - men jag kunde inte riktigt sluta umgås med det andra "gänget", och jag kunde inte glömma killen från det gänget.

Samtidigt som allt detta pågick så var det ju oftast katastrof hemma...

Tur i allt detta var väl att jag hade (och fortfarande har) det här behovet av att "ta hand om". Jag var ju tvungen att ta hand om min syster, min mamma, min pappa (-framför allt!), pojkvännen, den "andre" killen, osv - och detta gjorde ju att jag var tvungen att skärpa till mig själv. Hade jag inte känt det här behovet hade jag nog hamnat ganska snett själv tror jag...(?) Men jag frågar mig själv fortfarande; Varför såg min mamma inget av detta??? Hon måste väl ändå ha märkt att jag ofta åkte hemifrån (med taxi!) sent på kvällarna, att jag var borta från fredag till söndag utan att hon hörde ett ljud från mig... Såg hon det inte - eller brydde hon sig inte?????????

 

Pia

18 februari 2009 21:26

Hej vännen!
Välkommen tillbaka och tack för alla ställen du skrivit på:0) Är en del sidor hehheh

Tack för att du delar med dig av ditt liv..Mod och styrka till dig.
Känner igen din mamma i min. Hon ville inte se för jag tror att hon har aldrig gjort fel enligt henne. Vet inte om det stämmer.
Men det ända du behöver göra är att ta hand om dig själv..
Gå vidare den ända person du kan lite på just nu är dig själv...
Gör det du tycker är roligt. Tvinga dig till det...Då blir det lättare att ta sig igenom det jobbiga...
Jag finns här när ensamheten tar över dig!!

Stora bamse kramar och kärlek till dig min vän !
Kul att du är tillbaka

http://puasbok.se

 

Häxstickande mamman i Jämtland

22 februari 2009 06:54

Åh, min vän...

Så väl jag känner igen mig, varför gör man på detta vis, självdestruktiv, man skadade sig själv, kände sig behövd och ville ta hand om de som utnyttjade...

Psykologerna på den tiden jag gick i gymnasiet för över 20 år sedan var inte som de är idag, Psykologin var inte så utbrett då...

Typ, endera var man scitzofren eller inte, man låstes in eller inte, tog livet av sig eller inte, det var en skam att må dåligt på 80-90 talet...

Men så blev det mer och mer uppdagat om barnmisshandel och sexuella övergrepp tack vare tror jag lagen som inträdde någon gång på slutet av -80...

Man förbjöd barnaaga defenetivt och efter det så kom det upp mer och mer hur illa barn for och därför blev det ombildning inom psykologin...

Jag hoppas att du får hjälp idag min goa Lilla vackra Anna/Kram

http://stickmonster.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...