Är ofta inne och läser på min väns hemsida för "vuxna barn" - http://www.freewebs.com/vuxnabarntillmissbrukare/index.htm . Under en rubrik kan man läsa "Trygg i kaos". Det stämmer så otroligt bra! Att man finner "trygghet i en kaotisk tillvaro", det är ju känslor man alltför väl känner igen - en "kaotisk tillvaro"... =( 

Idag hände det som vanligt något som inte var till det positiva i mitt liv - den person som jag nästan ser som min "mamma" (eftersom jag inte har någon relation med min "riktiga" mamma) var tvungen att åka akut till sjukhuset, hon var ganska sjuk... ='(  Jag skulle iväg till min sambos syster vid sjutiden, men eftersom jag fick hjälpa till med ett par saker pga att min "plast-mamma" (kan vi kalla henne *ler*) var tvungen att åka till sjukhuset så fick jag bråååttom att hinna med det jag skulle göra innan jag skulle iväg. När jag snabbt i mitt huvud organiserade upp hur jag skulle göra för att allt skulle hinnas med, så snabbt som möjligt, och sedan snabbt satte igång med det som skulle göras så stannade jag plötsligt upp i det jag höll på med... Känslan var verkligen sååå välbekant! Just då var det "kaos", för att allt skulle hinnas göras på så kort tid som möjligt, och då helt plötsligt blev jag alldeles lugn inom mig - då kunde jag organisera! Då insåg jag att de enda stunderna när jag kan organisera och kan göra saker snabbt och rationellt det är när det är "kaos"! Det kan vara att jag har fruktansvärt bråttom till något - då sätter jag fart och gör oss alla i ordning på en sekund, eller så är det något som hänt som måste organiseras snabbt - då kan jag plötsligt organisera upp allt som ska göras i mitt huvud... Det är väl därför jag har trivts så bra med att arbeta med det jag gjort - handel och restaurang - för i de arbetena är det ofta stressigt och saker måste ske snabbt.

I det ögonblicket såg jag hela mitt liv "koncentrerat" till kaos - insåg att jag knappt fungerar utan kaos, utan kaos känner jag mig helt tom och kan inte ens organisera två tankar i mitt huvud.... =(  Det var en ganska konstig känsla jag fick i det ögonblicket jag insåg detta.....!   = I

Helgen har varit skit....

Det började redan i fredags - jag sade något som min sambo tolkade på sitt sätt, och när jag försökte förklara så blev det bara värre... Det slutade med att jag, som så ofta, fick ligga på soffan och somna till tv:n (- skulle inte somnat annars).... =(  Som tur var kom en gemensam "vän" förbi på lördagkvällen. Jag hade nyligen kommit hem från jobbet och stod och lagade mat - och när han kom frågade jag om han inte ville stanna och äta och titta på Melodifestivalen med oss. Som tur var så stannade han gärna. Hade han inte stannat så hade vi väl fortsatt "bråka" antar jag....  =(  Min sambo är på mig heeela tiden om vissa saker. Han tycker att jag inte förstår honom på vissa saker. Men det så menar han: att genom att jag inte gör som han vill angående dessa "saker", så sviker jag honom. När han sedan säger till mig att han känner sig sviken över det och jag ändå inte gör som han säger så tycker han att jag inte förstår honom... Det spelar ingen roll att jag talar om för honom att jag förstår vad han menar och att jag förstår varför han känner sig sviken - och att jag försöker få honom att förstå att jag inte gör på det viset för att såra eller svika honom! Jag förstår honom verkligen, men bara för det så kan jag ju inte bara göra som han vill eller tycker!? Han, däremot, förstår som vanligt inte mig.... Han försöker spela någon jäkla martyr och säger att "så sårad har jag aldrig blivit"... (-Han har verkligen vuxit upp i en "skyddad verkstad"!) Detta gäller inte ens något käslomässigt eller personligt - det gäller materiella saker, och jag kan bara inte förstå hur han kan vilja vända upp och ner på hela vårt förhållande pga något materiellt....!? Det är bara för ynkligt tycker jag. Lördagkvällen gick utan att någon konflikt uppstod.... Men på söndagmorgonen - precis när jag skulle iväg till jobbet - så var han tvungen att dra igång allt igen.... Tack för det! Precis vad man önskar när man ska iväg till jobbet.... =(  Och jag blir bara tröttare och tröttare, jag ORKAR snart inte förklara mig mer! Jag börjar känna mig så fruktansvärt tom igen, känner ingen livsglädje längre... Förstår inte riktigt vad meningen med att vara här på jorden, och ständigt - heeeela tiden - behöva kämpa sig igenom livet... Hade man med kämpa "bara" menat att man ska behöva kämpa fysiskt så hade det ju varit en sak, men att hela tiden psykiskt behöva försöka och kämpa  för att överhuvudtaget hålla sig över ytan.... Det förstår jag faktiskt ingen mening med????????!!!!!!! =(

 Vägen till en värld i fred måste ske genom hjärtat i oss alla.

Allt våld måste bekämpas! - Terror, övergrepp och våld

mot barn och djur och alla svaga i samhället.

Hjälp till så att fredsduvan flyger från sida till sida,

genom så många länder som möjligt.

"När vännerna kom till var tanken ganska klar,

för vänner har nåt i sig som inga andra har.

De har en hand som hjälper, de lyssnar och förstår.

De viker inte undan, när många andra går!"

Massor av KRAMISAR till Er mina vänner!!!

Vad vore jag utan Er?????!!!

Känns som att jag alltid sitter instängd och endast kan titta ut på livet och de som lever i det genom ett trångt fönster....

När ska jag få komma ut i livet????

Jag orkar snart inte mer.... Det känns som att jag kör huvudet i väggen heeeela j-la tiden! Min sambo är ju för f-n lika smidig att prata med som väggen... Det känns som att allt jag säger och gör gör honom irriterad! Jag fattar inte vad han vill... ='( Jag bara lurar mig själv hela tiden och tror att han nog "förstår mig lite bättre nu"; det går perioder när jag mår riktigt pissigt och då orkar jag ju inte tjafsa med honom om dittan och dattan som han tycker det ska tjafsas om - utan då håller jag med eller inte säger något bara för att slippa tjafsandet. - Det tar han väl antagligen som att jag håller med... När jag sedan kommer något över ytan och orkar säga vad jag tycker så får jag skit för det. =( Jag tror han skulle tycka det vore smidigast om jag alltid var långt under ytan, och inte orkade bry mig om hans tjafs!

Igår var vi bortbjudna till några vänner - vilket jag tyckte skulle bli jättetrevligt. Min sambo som alltid är den som hörs och syns mest, drack väl något glas vin för mycket till maten så han blev lite väl stor i munnen. När det händer så börjar han alltid överdriva allt han ska berätta - och när han gör sig rolig på min bekostnad (över något som jag inte anser att man skämtar om - något som är jobbigt för mig) så försöker jag säga något i stil med att "det är väl inte riktigt hela sanningen", men då kör han bara över mig fullständigt och säger något - som han får att låta som skämtsamt i andras öron, men jag hör ju undermeningen - och jag vill ju för våra vänners skull inte ställa till med något väsen inför dem så jag håller snällt tyst.... - Vilket medför att han "vinner" igen!

Igår fick jag sååå ont i magen när detta satte igång, och det resulterade i magkatarr - jag hade så ont i magen när vi kom hem så jag trodde att jag hade fått tarmvred! Jag talade om för honom att jag hade så fruktansvärt ont i magen (- jag sade inget om vad som utlöste det!), men inte en enda kommentar eller en enda liten medkänsla fick jag - han gick bara utan ett ord och lade sig.... Själv fick jag ligga på soffan, ledsen och med denna värk i magen och gråta och vrida mig hela natten utan att få en enda blund i ögonen.... Hade gett vad som helst för ett besök av John Blund då! =)

Jag tycker att vi har pratat ganska mycket det sista om varför jag är och mår som jag gör, och vilka konsekvenser det ger och jag trodde - "blåögd" som jag är - att han faktiskt kommit en liten bit framåt med att förstå mig... Men som vanligt visar det sig att han antagligen inte förstått ett skit - och om han nu har förstått något så bryr han sig i alla fall inte ett skit om det! ='(

Hur många gånger orkar man bli sårad, sviken och besviken på/av den man älskar och lever tillsammans med?????

Jaa, jag har ju inte skrivit på ett tag - men jag har haft "skrivtorka"... Eller rättare sagt: jag har kommit in i en "svacka", och varit sååååå fruktansvärt trött så jag har inte fått ihop tankarna till att skriva något... =( Men jag har tittat in hos mina vänner här och skrivit lite - det är alltid lättare att skriva till någon annan, tycker jag , än att komma på något själv att skriva när man är heeelt tom i huvudet. Men idag känns det som att tankeverksamheten är igång liiite i alla fall... =I (Jag hade en heldag i stallet! =) )

Varför har jag alltid dåligt samvete för allt jag gör???

Min sambo delar inte alls mitt intresse för djur - vilket gör att vi ofta tjafsar om detta.... Framför allt så har han "problem" med mitt hästintresse. Jag är en ännu trasigare människa om jag inte får eller kan åka till stallet.... Den sista tiden så har min sambo fått en sur min varje gång jag sagt att jag ska till stallet vilket har gjort att jag känt - vilket givetvis varit fallet - att han inte "uppskattar" att jag går till stallet. Detta har medfört att jag inte gör det, vilket i sin tur resulterar i att jag mår ännu sämre - för jag kommer aldrig bli hel utan hästarna!!! Så har jag dåligt samvete när jag går till stallet för min sambos skull (varför jag nu ska ha det???!!!) - detta medför att jag inte går till stallet annat än när jag måste.... Detta i sin tur leder att jag får otroligt dåligt samvete för min hästs skull, sedan leder det till att jag försöker "förtränga" stallet för det får mig bara att må ännu sämre när jag tänker på att jag inte gått dit... ='( Detta leder i sin tur att jag "stänger av" och blir låg, vilket medför att jag inte är så rolig mot/med barnen som jag vill vara, och så får jag dåligt samvete för det.... Detta leder till att det blir kaos i min lilla hjärna - som redan har svårt att få ihop tankarna - så sedan får jag inget gjort! Saker och de få vänner jag har (sedan jag "rensat" bort de som inte var "riktiga" vänner) försvinner ur mitt huvud och när jag inser det så får jag ännu sämre samvete.... =I Sedan slutar det med att jag sitter i soffan eller på en köksstol och bara stirrar framför mig och inte får ihop tankarna till att ens gå och klä på mig..... - Och till slut så får jag dåligt samvete för det!!!!!! Varför får jag dåligt samvete för allt jag gör (eller inte gör)???!!!

Jag önskar jag kunde vara en lite trollfe som kunde ordna så att allt blev gjort utan att jag gör något mot någon så att den bli sur på mig..... - fast någon fe skulle väl jag inte bli, om jag nu kunde önskat mig det, jag skulle väl snarare bli en gammal häxa!  =)

Många kramar till Er alla som tittar in här!!!

SolGul Maskros och Masrosblomman har skrivit i sin blogg:

Tänkte att vi kan tända ett ljus för framtidstron till alla Maskrosbarn:

Tänd Ljuset HÄR , för alla Maskrosbarnen - när du kommit fram till där det står att du ska skriva dedikationsord, initialer och på ljusgrupp skriver du MKRS om du vill tända ett ljus för alla Maskrosbarnen  - .....eller gör en egen grupp.

Jag har självklart tänt ett ljus för alla Maskrosbarn här i världen!!!

Kramar i tusen till Er alla Maskrosbarn - ni underbara gula solar som lyser upp omgivningen där Ni växer!