*.GOD
*.*.*.OPENED
* ...*.*. THE WINDOWS
* * .* *.*.*.* OF HEAVEN
.*) .*) *.*.*LOOKED AT ME
. (.` *.*.*.**.*.*.*AND ASKED,
..*(`.) .*.*.*.*.* **.*. *WHAT IS YOUR
* .`.(`.) * . * . * .* *DREAM
* .*.. *`..* (`.) * .*FOR
.. *..(`.). *`..* .*TODAY?
.* ... *`.. * *. * . * .**I
. * . * . . * . *.*. * . **ANSWERED:
__00000___00000 *.*. * .* .*GOD,
_0000000_0000000. * . * .*TAKE
_0000 OOOO 00000. * . * .*CARE
__0000000000000 * . ** .*OF THE
___00000000000 * . *. * . * .*PERSON
_____0000000 * . *. * . ** *.*THAT
_______000 * . *. * * * .*.*IS
________0* . * .. ** .. * .*.*READING
. * .. ** .. * . * . * .* . *.*THIS
. * . (.. *** /) * .*.*.*MESSAGE,
* . * ( ..(_)/ ) * * .BECAUSE
* . * (_ /|.. _) . *.* THIS PERSON IS
* . * . /___.. * . .* .*SO
. * . * . * . . * *SPECIAL!

Ville bara tala om att Ni - mina vänner här - är så otroligt värdefulla för mig!!!

Vet inte vad jag skulle gjort/göra utan ER!!!

Puss och Kram på Er!

Hästar är det mest underbara som finns! De ger en så otroligt mycket! Dessa stora, starka, underbart kloka och vackra djur - de ger en så otroligt mycket om man bara tar hand om dem! Med hästarna kan man verkligen känna sig fri - fri från stress och alla måsten, man kan bara vara sig själv! De kräver inget av en, men om man ger av sig själv till dem så får man såååå otroligt mycket tillbaka. Jag önskar att alla stressade människor ute i världen skulle kunna få uppleva den underbara känslan man får genom att umgås med hästar. Jag vill tacka min underbara häst - Bella - för allt hon gett/ger mig! Det är tack vare henne som jag orkat kämpa vidare, det är tack vare henne jag fortfarande har kvar fötterna på jorden.

En häst 

Styrkan hos en häst

gör den så vacker i galopp.

Det gör den också villig

att bära mänskans kropp. 

Den känner minsta önskan

hos ryttaren den bär,

och den satsar gärna allt

för att ge det man begär. 

Med hästens lätta snabbhet

och dess djärva energi

får människan en känsla

av att vara riktigt fri. 

Belöningen för hästen

är de omsorger man ger.

Då njuter den till fullo

och trånar efter mer. 

Ibland (-ganska ofta) undrar jag varför jag fortarande finns kvar här...... Vad är meningen med att jag finns kvar????

Jag har mått skit i heeela mitt liv och ingen har fattat hur j-la dåligt jag faktisk mått/mår. - Ingen fattar fortfarande... Jag ska bara alltid orka - orka ta hand om allt och alla. Men jag kanske faktiskt inte orkar det...!!! Jag försöker mer än jag orkar och förmår att alltid finnas och ställa upp för andra - men nu när min ork är slut finns ingen för mig..... Ska det vara så?! Är det min lott här i livet?!

Jag ställer ju mer än gärna upp för dem som har det jobbigt och svårt - vänner som obekanta. Mitt hjärta blöder för alla som har det svårt och mår dåligt! Det ger mig så oerhört mycket att kunna hjälpa dem som mår dåligt!!! Men någon gång ibland skulle det kännas bra om jag kunde få lite omtanke när jag mår dåligt.... Men det verkar inte finnas någon plats för mig att må dåligt......

Så jag ställer mig - allt oftare - frågan: varför finns jag fortfarande kvar??? Jag har levt 32 år här på jorden och till en så stor del av dessa år har jag mått sååå dåligt, det har känts/känns som om jag står mitt i en stark ström och försöker och försöker att ta mig framåt - ta mig ur - men jag kommer aldrig framåt, står bara kvar på samma ställe, eller förs bakåt av strömmen som alltid verkar vara för stark... Livet bara försvinner förbi mig, medans jag kämpar där i strömmen och försöker komma ur - ur och ut i livet. Men jag kommer inte ur, det känns som att det livet så många andra "normala" människor (-om man får uttrycka sig så?) lever inte är ämnat för mig. Jag vill inte fortsätta leva livet så här - fast i strömmen....

Vad jag vet så lever vi bara livet en gång, och det vill jag inte göra på det viset jag gör! Jag vill inte göra det för min egen skull - men framför allt vill jag inte göra det för mina älskade barns skull!!!!! Jag vill inte att de ska växa upp med en ledsen, deprimerad mamma - en mamma som inte "lever". Då känns det som om de skulle ha det bättre utan mig - hur fruktansvärt det än skulle vara att inte få se mina älskade barn växa upp, så skulle det väl ändå vara bättre för dem att växa upp utan mig?! - Än att växa upp och se mig på det här viset, låta dem växa upp i det "klimatet" som blir här hemma när jag mår dåligt?! Jag vill inte att de ska behöva växa upp och se mig så här....

Det känns inte som om det finns någon mening med att jag ska fortsätta livet på det här viset???? - Jag menar absolut inte att låta nedlåtande mot livet!!! Jag vill inget hellre än att leva livet! Men jag vill inte göra det på det här viset - jag vill leva och jag vill känna mig levande!!! De perioder i mitt liv då jag mått/mår bra så älskar jag livet. Då älskar jag att leva och jag älskar att känna livet och naturen. - Känna att jag är en del av livet! Men när jag så stora delar av mitt liv inte får känna mig levande, inte får känna mig som en del av livet - utan bara kan se på, då undrar jag varför jag finns här på jorden.... Då undrar jag om det verkligen är meningen om jag ska vara här... Jag kanske "hamnade" här av misstag, jag kanske var ämnad att "hamna" någon annanstans....

Jag är tillbaka... - tror jag.....

Var har jag varit, vad har jag varit, vem har jag varit....????

- Jag har varit långt ner i "det svarta", jag har varit helt knäckt, jag har inte varit någon.... Jag har inte existerat....

- Visst, fysiskt har jag ju existerat, men psykiskt har jag inte existerat - och många, många gånger har jag önskat att jag inte heller existerade fysiskt...! Men nu - av någon underlig anledning - kom det en liten strimma ljus ner till mig i det svarta - en liten, liten strimma visserligen - men den lilla strimman av ljus gav mig tillräckligt mycket ork att trycka på datorn och logga in här! Det kanske finns hopp i alla fall, det kanske finns en mening till att jag fortfarande är kvar???!!!

Jag har såååååå många gånger tänkt på Er - mina vänner här i bloggvärlden!!!! Ni ger mig ju otroligt mycket styrka - jag har verkligen saknat Er jääääättemycket!!! Men nere i "det svarta" finns inte mycket att göra än att dra täcket över huvudet och låtsas som om världen inte existerar.... - Jag tror många av Er vet hur det är!!!??? Eller hur!!!???

Jag ska försöka hålla kvar den lilla ljusstrimman - ska försöka följa den uppåt, så kanske jag till slut hittar ut ur "det svarta"!

Puss och Kram på Er!!

Varför tillåter jag mig själv hela tiden att knäckas??? Jag insåg igår att jag faktiskt har blivit knäckt - igen.....

Jag gick till min lilla häst igår kväll för att hämta lite energi och reda ut mina tankar lite; då insåg jag plötsligt att min sambo faktiskt lyckats knäcka mig. =|

Jag förstår inte varför folk vill knäcka mig, trycka ner mig så långt ner i skosulorna de bara kan????? Är det något jag gör, som får folk att "vilja" göra det? Tillåter jag dem att göra det????

Det kanske beror på att jag alltid fått stå ut med skit från det att jag var liten, att jag redan från barnsben fått ta hand om allt, se all skit och ta hand om alla?! För om inte jag tog hand om min "mamma", "pappa" och lillasyter - vem skulle göra det då?! Jag var ju tvungen att göra det. Fast jag såg det ju inte som ett tvång när jag var liten; jag såg det mer som naturligt. - Hur naturligt det nu kan vara?! Men i min "värld" var det ju naturligt, det var ju jag som var stark, det var ju jag som orkade...

Jag försöker ju förklara mig själv så gott jag kan för min sambo, men han förstår mig ju inte i alla fall. Jag har ju försökt förklara mig i flera år nu utan framgång, så varför försöker jag lura mig själv till att tro att han nog en dag kommer att göra det????!!!! Han kommer ALDRIG att göra det.... Det stod klart för mig igår att han aldrig kommer att förstå mig - för han VILL inte göra det... =| Men han påstår att han älskar mig! Hur i h-vete han nu kan påstå något sådant?!

När jag förra våren "gick in i väggen" så kände jag ingen glädje i något, jag kände så ofta att "jag orkar inte mer" - men jag hade livsLUST, men den har jag förlorat....! Jag ser mig i spegeln och ser ett helt tomt ansikte, ett ansikte helt utan glädje och livsLUST... Jag stannar kvar för mina älskade barns skull(!) - för vem skulle annars ta hand om mina älsklingar???!!! Men jag känner ingen livslust - och det är en riktigt jobbig känsla...

Jag är så fruktansvärt trööööött... Jag ska hela tiden vara den som fixar och ordnar,ser till att saker händer, ska alltid vara den spralliga och roliga, ska alltid reda ut saker, ska alltid hjälpa alla andra.... Jag hjälper så gärna alla andra (även om jag så skulle gå under på kuppen!!!) för då vet jag att jag gör någon glad, då får jag förhoppningsvis uppmärksamhet och kanske tacksamhet, då kanske någon tycker om mig - då kanske någon SER mig! Jag vet ju att det är den lilla, ensamma, sorgsna, flickan inom mig som behöver detta - det är hon som behöver att jag gör allt detta, så att hon får den uppmärksamhet hon så desperat behöver..... ="(  Det är hon som gör så att jag så oerhört gärna vill vara överallt och hjälp allt och alla, det är hon som nästan gör så att jag nästan uttnyttjas i mitt sökande efter uppmärksamhet.... =|

Tänd ett ljus!

Vill tända ett ljus för alla underbara Maskrosbarn!

Tusen kramar till alla Er som har, och har haft, det jobbigt!!!

*kraaaamar om*

Vill du också tända ett ljus kan du gå in på:

http://www.gratefulness.org/candles/candles.cfm?l=sve&gi=mkrs

Vet inte riktigt varför, men idag är det en riktigt deppig dag.... =( Jag känner att jag måste sätta mig och ringa och försöka få tag i någon som kan hjälpa mig.... Vet bara inte riktigt vart jag ska ringa... =| Har provat psykiatrin på sjukhuset via mail; de tyckte jag skulle ringa vårdcentralen(!?) och höra mig för där. Problemet är bara det att jag inte ooorkar ringa runt och förklara "mig själv" mer. Visste jag vart jag skulle ringa, för att komma till "rätt" person, skulle det inte vara några problem - men jag är sååå trött på att behöva ringa runt! Man blir ju inte ens runtkopplad, utan ska själv ringa runt till olika instanser.... Och på varje instans ska jag förklara mina "problem" på nytt - det blir tjatigt, jobbigt och jag blir ännu mer deprimerad när jag ska behöva göra det! Så det slutar med att jag struntar i att ringa vidare... Det är ju så typiskt också att de dagarna när jag kanske skulle orka ringa runt - de dagarna när jag mår lite bättre - då mår jag så pass bra så att jag inte känner behovet av att jag måste ringa någon, då mår jag så pass bra så att jag inte vill "tänka på" de svarta dagarna, så då ringer jag inte heller.... Snacka om att ha kommit in i en ond cirkel!!! Ska väl försöka ta mig i kragen och rycka upp mig.... - det blir nog tyvärr bara inte idag om jag känner mig själv.... =(

Många kramar till Er mina vänner som kommer hit och ger mig styrka för att gå vidare!!! Era påhälsningar här betyder så oerhört mycket!!!!!!! =)

*kraaamar om*

En text som jag läste någonstans på nätet och som beskriver "mig"....:

"En skymt av någon:

Jag är den glada människan,den som inte har problem.

Hon som skrattar och ler. Det är det dom ser när dom ser på mig.

Men se mig djupt, djupt in i ögonen. Där inne är allt annorlunda, där är som ett stormigt hav av känslor, känslor som jag inte vet vad jag ska göra av.

Den kaxiga tjejen, hon finns inte på insidan. I mitt inre finns bara en liten, liten osäker tjej som skakar av skräck, som gråter av smärta, som har brännmärken av skam.

Om du tittar riktigt djupt in i mina ögon så kanske du ser henne...."