Varför ska jag känna mig så TOM?! Jag förstår det inte... Allt jag vill är ju att människor ska vara lyckliga! - Så varför blir allt så fel hela tiden??? Jag känner mig som om jag stod mitt i en fors och ständigt försöker ta mig framåt, men strömmen är för stark så jag kommer bara bakåt - aldrig framåt! Är det så här livet ska vara??? Är det mitt "öde" att vara missförstådd och att gå genom livet med en känsla av att "det blir inte bättre än så här, så jag får vara nöjd - det kunde ju varit värre"??? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så(!), men jag har allvarligt börjat tvivla... När inte ens den jag lever tillsammans med kan eller vill förstå mig så kan jag ju inte anta att det finns någon annan som gör det heller! Inte någon annan än alla Ni som också vet hur det känns att bara ha ett svart hål inombords, alla Ni som också har varit (eller är) i helvetet... - Alla Ni som jag önskar jag kunde trolla bort det onda och svarta från!!! Jag önskar att jag vore en liten fe, som kunde ta fram mitt trollspö och trolla bort allt det Ni varit med om, alla era jobbiga tankar och känslor!!! Det är mitt "mission in life" - att göra livet lite lättare för alla!!! Vad vi vet så lever vi ju bara en gång (i alla fall lever vi ju det liv vi lever nu enbart en gång!) - så varför kan vi inte bara försöka ta vara på vår tid och ta hand om varandra och oss själva??!!! Det finns ju så otroligt mycket att vara tacksam för runt omkring oss. Jag såg t ex små nyutslagna tussilago idag - är det inte underbart när man ser dessa små blommor varje vår??! Jag blir lika lycklig varje år när jag ser de små blommorna som kommer upp i de grå, tråkiga dikena och lyser där så gula och söta!!! Då blir jag GLAD, men sen när jag kommer innanför dörren så säger min "kära sambo" något som får mig att komma tillbaka till verkligheten som ett slag i magen... Då undrar jag återigen varför jag överhuvudtaget går upp på morgonen???!! Han har gett sig fan på att knäcka mig... Jag har mått skit i stort sett hela mitt liv, men jag var riktigt lycklig den första tiden tillsammans med min sambo. Men säg den lycka som varar för evigt?! När vi hade varit tillsammans ungefär ett år så hamnade jag i en "down-period", och när jag ville förklara för honom varför jag mådde och reagerade som jag gjorde så slog han sig för öronen och sa att han inte ville höra "han kunde ju må dåligt själv", men framför allt så kunde han inte förstå mig för "han hade ju aldrig upplevt det jag har upplevt"... Tack så jävla mycket för den empatin - den gjorde ett riktigt stort sår inom mig, ett sår som inte läkt särskilt bra. Det blev ett "fult ärr", som ofta "spricker upp" och gör sig påmind, och varje gång gör det såååå ont... Jag borde lämnat honom den gången, han var så elak när han sa det han sa - jag borde ju ha insett att säger man så till någon man påstår att man "älskar och vill leva resten av sitt liv med" så är man inte någon sympatisk människa. Men "blåögd" som jag är så trodde jag (återigen) att jag skulle kunna få honom att förstå mig, som jag så många gånger har försökt med andra människor före honom... Jag tror alltid så jäkla gott om alla, tror alltid att en sida med förståelse och empati för andra finns hos alla... Jag har hela livet sökt bekräftelse på att jag "finns", jag har ALLTID försökt att göra ALLT jag kunnat för andra människor - jag har alltid försökt leva efter den gyllene regeln "det du vill att andra ska göra för dig, ska du göra för dem" - men ack så fel man kan ha! Detta har gjort mig till en väldigt sårbar människa - när man hela tiden ger sin själ för att göra andra människor glada, försöker hjälpa och trösta när andra har det svårt, försöker göra allt för att ställa upp för andra och så märker man att det definitivt INTE är lika självklart från andra hållet - då blir man så fruktansvärt ledsen och besviken! - Både på den andra personen och på sig själv, kanske ännu mer på sig själv för att man återigen vände ut-och-in på sig själv för någon annan utan att få något tillbaka... Jag växte - som alla maskrosor upp - och blev en ganska stark, självständig person. Utåt sett så är jag alltid den glada, spralliga, lite kaxiga tjejen som alltid säger vad hon tycker och tänker - men inombords så finns den lilla, ledsna, ibland rädda flickan som aldrig fick vara barn. Hon som vid fyra, fem års ålder fick ta klivet upp i vuxenvärlden och ta hand om föräldrar och lillasyster. Hon som alltid fick trösta de andra i familjen, men som själv inte fick någon tröst... Själv fick hon gå och lägga sig i sin säng på kvällen ensam, ledsen, oförstående om vad som hänt - utan någon som helst tröst av någon. För de hade ju fullt upp med att må dåligt själva. - Och det var ju okej tyckte den lilla flickan, det gjorde inte så mycket om hon själv var ledsen bara hon kunde trösta de andra. Det var ju självklart mycket värre för dem, tyckte den lilla flickan... Den lilla flickan finns inom mig, och ibland så blir jag så oerhört ledsen för hennes skull!!!! Varför skulle den lilla flickan behöva ha det så??? Men sen tänker jag att det är ju faktiskt jag som är den lilla flickan, och då tänker jag att "det var ju inte såå farligt"... Jag klarade mig ju - trots oddsen! Eller gjorde jag verkligen det???!!! Kan man kalla det att "klara sig" när man ständigt lever bakom en tillgjord fasad - en alltid glad fasad, men när man ständigt gråter inombords??? Är det att "klara sig"???

Jag önskar såååå att jag kunde hämta alla Er små maskrosor och torka Era tårar, hålla om Er och säga att Ni duger!!! Önskar sååå att jag kunde hindra alla små maskrosor från att behöva kämpa sig upp genom "asfalten" - jag önskar jag kunde se till att alla små maskrosor fick växa upp på en skön, varm sommaräng!!!

PUSS och KRAM till Er alla!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...