Varför ska jag känna mig så TOM?! Jag förstår det inte... Allt jag vill är ju att människor ska vara lyckliga! - Så varför blir allt så fel hela tiden??? Jag känner mig som om jag stod mitt i en fors och ständigt försöker ta mig framåt, men strömmen är för stark så jag kommer bara bakåt - aldrig framåt! Är det så här livet ska vara??? Är det mitt "öde" att vara missförstådd och att gå genom livet med en känsla av att "det blir inte bättre än så här, så jag får vara nöjd - det kunde ju varit värre"??? Jag hoppas av hela mitt hjärta att det inte är så(!), men jag har allvarligt börjat tvivla... När inte ens den jag lever tillsammans med kan eller vill förstå mig så kan jag ju inte anta att det finns någon annan som gör det heller! Inte någon annan än alla Ni som också vet hur det känns att bara ha ett svart hål inombords, alla Ni som också har varit (eller är) i helvetet... - Alla Ni som jag önskar jag kunde trolla bort det onda och svarta från!!! Jag önskar att jag vore en liten fe, som kunde ta fram mitt trollspö och trolla bort allt det Ni varit med om, alla era jobbiga tankar och känslor!!! Det är mitt "mission in life" - att göra livet lite lättare för alla!!! Vad vi vet så lever vi ju bara en gång (i alla fall lever vi ju det liv vi lever nu enbart en gång!) - så varför kan vi inte bara försöka ta vara på vår tid och ta hand om varandra och oss själva??!!! Det finns ju så otroligt mycket att vara tacksam för runt omkring oss. Jag såg t ex små nyutslagna tussilago idag - är det inte underbart när man ser dessa små blommor varje vår??! Jag blir lika lycklig varje år när jag ser de små blommorna som kommer upp i de grå, tråkiga dikena och lyser där så gula och söta!!! Då blir jag GLAD, men sen när jag kommer innanför dörren så säger min "kära sambo" något som får mig att komma tillbaka till verkligheten som ett slag i magen... Då undrar jag återigen varför jag överhuvudtaget går upp på morgonen???!! Han har gett sig fan på att knäcka mig... Jag har mått skit i stort sett hela mitt liv, men jag var riktigt lycklig den första tiden tillsammans med min sambo. Men säg den lycka som varar för evigt?! När vi hade varit tillsammans ungefär ett år så hamnade jag i en "down-period", och när jag ville förklara för honom varför jag mådde och reagerade som jag gjorde så slog han sig för öronen och sa att han inte ville höra "han kunde ju må dåligt själv", men framför allt så kunde han inte förstå mig för "han hade ju aldrig upplevt det jag har upplevt"... Tack så jävla mycket för den empatin - den gjorde ett riktigt stort sår inom mig, ett sår som inte läkt särskilt bra. Det blev ett "fult ärr", som ofta "spricker upp" och gör sig påmind, och varje gång gör det såååå ont... Jag borde lämnat honom den gången, han var så elak när han sa det han sa - jag borde ju ha insett att säger man så till någon man påstår att man "älskar och vill leva resten av sitt liv med" så är man inte någon sympatisk människa. Men "blåögd" som jag är så trodde jag (återigen) att jag skulle kunna få honom att förstå mig, som jag så många gånger har försökt med andra människor före honom... Jag tror alltid så jäkla gott om alla, tror alltid att en sida med förståelse och empati för andra finns hos alla... Jag har hela livet sökt bekräftelse på att jag "finns", jag har ALLTID försökt att göra ALLT jag kunnat för andra människor - jag har alltid försökt leva efter den gyllene regeln "det du vill att andra ska göra för dig, ska du göra för dem" - men ack så fel man kan ha! Detta har gjort mig till en väldigt sårbar människa - när man hela tiden ger sin själ för att göra andra människor glada, försöker hjälpa och trösta när andra har det svårt, försöker göra allt för att ställa upp för andra och så märker man att det definitivt INTE är lika självklart från andra hållet - då blir man så fruktansvärt ledsen och besviken! - Både på den andra personen och på sig själv, kanske ännu mer på sig själv för att man återigen vände ut-och-in på sig själv för någon annan utan att få något tillbaka... Jag växte - som alla maskrosor upp - och blev en ganska stark, självständig person. Utåt sett så är jag alltid den glada, spralliga, lite kaxiga tjejen som alltid säger vad hon tycker och tänker - men inombords så finns den lilla, ledsna, ibland rädda flickan som aldrig fick vara barn. Hon som vid fyra, fem års ålder fick ta klivet upp i vuxenvärlden och ta hand om föräldrar och lillasyster. Hon som alltid fick trösta de andra i familjen, men som själv inte fick någon tröst... Själv fick hon gå och lägga sig i sin säng på kvällen ensam, ledsen, oförstående om vad som hänt - utan någon som helst tröst av någon. För de hade ju fullt upp med att må dåligt själva. - Och det var ju okej tyckte den lilla flickan, det gjorde inte så mycket om hon själv var ledsen bara hon kunde trösta de andra. Det var ju självklart mycket värre för dem, tyckte den lilla flickan... Den lilla flickan finns inom mig, och ibland så blir jag så oerhört ledsen för hennes skull!!!! Varför skulle den lilla flickan behöva ha det så??? Men sen tänker jag att det är ju faktiskt jag som är den lilla flickan, och då tänker jag att "det var ju inte såå farligt"... Jag klarade mig ju - trots oddsen! Eller gjorde jag verkligen det???!!! Kan man kalla det att "klara sig" när man ständigt lever bakom en tillgjord fasad - en alltid glad fasad, men när man ständigt gråter inombords??? Är det att "klara sig"???

Jag önskar såååå att jag kunde hämta alla Er små maskrosor och torka Era tårar, hålla om Er och säga att Ni duger!!! Önskar sååå att jag kunde hindra alla små maskrosor från att behöva kämpa sig upp genom "asfalten" - jag önskar jag kunde se till att alla små maskrosor fick växa upp på en skön, varm sommaräng!!!

PUSS och KRAM till Er alla!!!

Jaha, nu har man en egen blogg... "- Vad ska du göra med den?", kanske du/ni undrar?! Jaa, det kan man undra... Jag vet faktiskt inte... Jag känner bara att jag behöver skriva av mig lite tankar och känslor, jag är ett "ensamt" maskrosbarn som inte har någon att prata med om hur jag mår... Jag har vuxit upp som ett maskrosbarn, men aldrig fått "veta" eller förstått att jag är det. Trots kontakt med BUP, och senare kuratorer, terapeuter och psykologer... Den senaste psykologen arbetade endast med KBT, vilket jag inte tyckte hjälpte mig. Jag sade detta till honom - han hade inget annat att erbjuda, så han sade till mig att jag nog inte behövde någon terapi, utan att det nog räckte med medicinen. Skulle jag må sämre så skulle jag höra av mig... Några månader tidigare (när jag återigen sökte hjälp på psyk) så ville han att jag skulle göra ett "test" för att se hur jag "mådde". Han kom fram till "en djup depression, akut kris, ångestattacker med suicida tankar". Men någon hjälp behövde jag tydligen inte (enligt honom) att komma ur detta - det hjälpte tydligen enbart med medicinen... Dessutom så menade han på att min uppväxt i en sk dysfunktionell familj inte hade något att göra med hur jag mår idag. - ????? Hur kan han säga det???!!! Allt en människa har varit med om formar en ju på något sätt - och jag är (vad han än säger) präglad av min uppväxt!!! Jag har verkligen inte velat inse att det är så tidigare - för alla har fått det till att verka som att det inte är så, och själv har jag alltid sagt att "det var inte så farligt" - men så är det ju!!! Jag har trott att jag var "sjuk i huvudet", men nu har jag läst så många andra maskrosbarns tankar och känslor så jag vet att jag inte är ensam om att tänka och känna som jag gör!!! Och det är en så otroligt skön känsla att veta det - även om jag inte vet vad jag ska göra med den "informationen"... Självklart önskar jag att det inte fanns/finns någon annan som mår, känner, tänker och har upplevt det jag varit med om(!!!) - men när det nu TYVÄRR finns det så är det skönt att veta att man inte är ensam!!! För ensam har jag varit hela mitt liv, jag har ensam fått ta hand om allt när helvetet bröt ut hemma, jag har ensam fått ligga i min säng på kvällarna och gråta mig till sömns... Jag har alltid tagit hand om allt, och alla - och vad har jag fått för det??? En mamma som säger att jag är "sjuk i huvudet" och en pappa som tycker att jag är en "jävla kossa och en satans fitta", och en lillasyster som säger att "så farligt var det faktiskt inte".... - Lätt för henne att säga! Det var ju inte hon som behövde ta hand om skiten - det var jag. Henne fick jag trösta, stoppa ner i sängen och säga att "allt ordnar sig" - sedan stängde jag hennes dörr och gick ut och tog hand om "helvetet". Men, men det kanske finns hopp för en "sjuk kossa" som mig också... Jag känner mig bara så fruktansvärt ensam här i världen - jag känner mig verkligen som en liten maskros som ingen vill ha i sin trädgård, en liten "gul sol" som bara vill lysa upp någons gräsmatta, göra någon glad.... Men det verkar inte vara någon som vill ha denna maskros - inte mamma, pappa, syrran eller ens min sambo (som påstår att han älskar mig)... Jag kanske inte ens är en maskros, jag kanske bara är något annat ogräs som ska rensas bort....??? - Nej, jag är en maskros, en maskros som mot alla odds klarat sig och vuxit upp genom "asfalten"!

Jag vill ge tusen kramar till alla Er maskrosor som faktiskt mot alla odds klarat Er, för att Ni tagit Er igenom det svåra och svarta och blivit starkare!!! - Givetvis även till alla Er som ännu inte blivit starkare (vilket Ni kommer bli)!!!! Stå på Er och kämpa för Era rättigheter till att få må bra!!!

Puss och Kram till Er ALLA!!!