Har varit en stund i skolan, hämtat barnen från dagis och varit ute i det underbara vädret och nu ska jag göra våfflor till barnen! En mysstund bara jag och barnen (och våfflor)!!! Just nu känns livet något lättare än i morse(!), men jag vet att det tyvärr kommer att bli tungt igen när min "kära" sambo kommer hem... Jag älskar honom och vi kan ha det jätteroligt och bra tillsammans, men när han behandlar mig som skit bara för att jag mår dåligt då gör det sååå ont inom mig... Det känns som om jag endast duger när jag är på bra humör och orkar med "livet"... Lite gnäll igen - men just nu mår jag verkligen skitdåligt!!! Jag har alltid haft ork till att kämpa för att saker och ting ska bli bra, men min ork är heeelt slut... Jag känner mig bara så trasig, känns som att allt det som är "jag" är borta - har gått i tusen bitar. Och hur jag än försöker sätta ihop alla dessa bitar så går det inte, jag klarar och orkar inte lägga "pusslet". Det känns som att det fattas så otroligt många bitar så att jag aldrig kommer att bli hel igen. Känns som att allt för många bitar fattas och allt för många bitar är kantstötta och kommer aldrig att passa in mer... Jag skulle så gärna vilja ha en vän som förstår mig!!!!!!!! - Och som accepterar mig för den jag är.... Jag undrar så om det finns andra "maskrosbarn" i min närhet, "maskrosbarn" som mår och tänker som jag??? "Maskrosbarn" som jag kan stötta och finnas för för att jag förstår hur jobbigt de har det och hur jobbigt de mår, och som kanske kan och vill göra detsamma för mig....

Är det någon som varit på ett Alanon-möte? (=Möte för vuxna-barn-till-alkoholister.) Det finns här i stan, och jag har många gånger tänkt att jag ska gå, men jag har aldrig tagit mig i kragen och gått dit... Kanske skulle göra det, kanske skulle träffa folk där som förstår mig... Men jag är rädd för att gå dit, rädd för att jag ska bli besviken, besviken för att mina förväntningar ska vara för höga. - Det kanske inte alls är som jag föreställt mig! Och jag orkar inte utsätta mig själv för fler besvikelser... Jag orkar inte sjunka till botten varje gång jag blir besviken. Jag har varit på botten så många gånger, och det känns som att så fort jag råkar komma i närheten av ytan så händer det något som får mig att som en sten sjunka till botten igen. Det känns nästan som om någon fäst ett "ankare" runt mina fötter, så att jag aldrig ska eller kommer att komma upp över ytan...

Jag undrar också om jag har "borderline"?! Läste om detta nyligen (hade aldrig hört om det förut), och på i stort sett alla punkter som stod där som man skulle "uppfylla" för att ha borderline kände jag igen mig. (Man kanske inte ska säga uppfylla, men hittade inget bättre ord!) Det skulle vara så skönt att kunna få en diagnos!!! Då kanske andra verkligen kunde förstå att jag faktiskt inte "hittar på"... Jag känner mig inte som alla andra, känner mig inte "normal" (vad det nu är?). Jag har alltid känt mig annorlunda och "utanför", jag har alltid känt mig så gammal... Men fick jag en diagnos så kanske folk något lite lättare kunde förstå att jag faktiskt inte är riktigt som alla andra...

Jag vill återigen skicka såååå mååånga kramar till alla maskrosbarn runt om i världen!!! Lycka till och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni har någon som tröstar och förstår er (i alla fall försöker att förstå er)!!!

Kramar!!!!!

Jag mår skit.... Varför gör jag det?! Pga alla måsten - jag ska städa, handla, tvätta, laga mat, ta hand om barnen, ta hand om alla mina vänner, ta hand om min sambo, ta hand om trädgården, gå i skolan (75%) och sköta den, jobba varannan helg, sköta stallet och djuren.... Allt ska jag göra själv - stallet och mina djur sköter jag självklart om själv (de är ju mitt liv!!!), men det vore trevligt om jag kunde få hjälp någon gång ibland med övrigt. Min sambo arbetar, därefter går han ut i skogen och sågar - och visst, det behövs - men jag tycker hälsan är viktigare än att några träd får stå kvar ett tag till! Men han håller inte med... Hjälp för mig innebär inte att han måste göra saker åt mig, det räcker med att bara någon gång visa uppskattning, visa att han förstår att jag är helt slut, någon gång kanske bara säga att "vi skiter i alla måsten idag och gör något annat". Men göra något "annat" sker bara när han tycker att han behöver göra något annat - mig skiter han fullständigt i... Varför står jag ut med detta??? Jo, jag är ju van att "stå ut" med allt. Men varför kan jag inte ta mig ur det?????!!! Jag blir ju bara ledsen och förbannad på mig själv för att jag accepterar det. Men så tänker jag att jag får väl "stå ut", jag har ju mina underbara barn, mina djur, en liten gård med eget stall, en sambo som också vill bo på landet med en liten gård. Jag intalar mig själv att jag har ju faktiskt i stort sett allt jag drömt om, så jag måste ju vara tacksam för det! Det kunde ju vara värre än en sambo som inte bryr sig om mig, han kunde ju varit alkoholist, kriminell eller våldsam (- allt det som min pappa var) - så jag måste ju vara nöjd. Eller??? Det känns som om jag aldrig kommer kunna få må bra i vilket fall som helst, så jag kan ju lika gärna stanna här och bli trampad på - mina barn slipper i alla fall växa upp som jag gjorde. De har både en mamma och en pappa som bryr sig om dem, och de får växa upp utan att behöva kämpa sig upp genom asfalt. Så vad gör det om jag inte får må bra?! Mina barn gör det ju, mina djur gör det ju - och att de mår bra är det viktigaste för mig! Jag offrar gärna mig själv för deras skull, för hur skulle det bli om jag skulle bryta upp härifrån?! Jag är redan en sådan trasig människa, så det kan inte bli värre... Och jag orkar inte ta steget att bryta upp, jag har inga krafter kvar till det....