Har varit en stund i skolan, hämtat barnen från dagis och varit ute i det underbara vädret och nu ska jag göra våfflor till barnen! En mysstund bara jag och barnen (och våfflor)!!! Just nu känns livet något lättare än i morse(!), men jag vet att det tyvärr kommer att bli tungt igen när min "kära" sambo kommer hem... Jag älskar honom och vi kan ha det jätteroligt och bra tillsammans, men när han behandlar mig som skit bara för att jag mår dåligt då gör det sååå ont inom mig... Det känns som om jag endast duger när jag är på bra humör och orkar med "livet"... Lite gnäll igen - men just nu mår jag verkligen skitdåligt!!! Jag har alltid haft ork till att kämpa för att saker och ting ska bli bra, men min ork är heeelt slut... Jag känner mig bara så trasig, känns som att allt det som är "jag" är borta - har gått i tusen bitar. Och hur jag än försöker sätta ihop alla dessa bitar så går det inte, jag klarar och orkar inte lägga "pusslet". Det känns som att det fattas så otroligt många bitar så att jag aldrig kommer att bli hel igen. Känns som att allt för många bitar fattas och allt för många bitar är kantstötta och kommer aldrig att passa in mer... Jag skulle så gärna vilja ha en vän som förstår mig!!!!!!!! - Och som accepterar mig för den jag är.... Jag undrar så om det finns andra "maskrosbarn" i min närhet, "maskrosbarn" som mår och tänker som jag??? "Maskrosbarn" som jag kan stötta och finnas för för att jag förstår hur jobbigt de har det och hur jobbigt de mår, och som kanske kan och vill göra detsamma för mig....

Är det någon som varit på ett Alanon-möte? (=Möte för vuxna-barn-till-alkoholister.) Det finns här i stan, och jag har många gånger tänkt att jag ska gå, men jag har aldrig tagit mig i kragen och gått dit... Kanske skulle göra det, kanske skulle träffa folk där som förstår mig... Men jag är rädd för att gå dit, rädd för att jag ska bli besviken, besviken för att mina förväntningar ska vara för höga. - Det kanske inte alls är som jag föreställt mig! Och jag orkar inte utsätta mig själv för fler besvikelser... Jag orkar inte sjunka till botten varje gång jag blir besviken. Jag har varit på botten så många gånger, och det känns som att så fort jag råkar komma i närheten av ytan så händer det något som får mig att som en sten sjunka till botten igen. Det känns nästan som om någon fäst ett "ankare" runt mina fötter, så att jag aldrig ska eller kommer att komma upp över ytan...

Jag undrar också om jag har "borderline"?! Läste om detta nyligen (hade aldrig hört om det förut), och på i stort sett alla punkter som stod där som man skulle "uppfylla" för att ha borderline kände jag igen mig. (Man kanske inte ska säga uppfylla, men hittade inget bättre ord!) Det skulle vara så skönt att kunna få en diagnos!!! Då kanske andra verkligen kunde förstå att jag faktiskt inte "hittar på"... Jag känner mig inte som alla andra, känner mig inte "normal" (vad det nu är?). Jag har alltid känt mig annorlunda och "utanför", jag har alltid känt mig så gammal... Men fick jag en diagnos så kanske folk något lite lättare kunde förstå att jag faktiskt inte är riktigt som alla andra...

Jag vill återigen skicka såååå mååånga kramar till alla maskrosbarn runt om i världen!!! Lycka till och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni har någon som tröstar och förstår er (i alla fall försöker att förstå er)!!!

Kramar!!!!!

 

pia

10 april 2007 20:28

Ja jag började gå på Alanon har varit där några gånger. Ge det en chans och du kommer att se att du kan öppna dig, höra andra, känna dig förståd mm. Fick höra att om man går 10 gånger så vet man om det är något för en själv.
Du kommer känna en lättnad inom dig själv. Men kom ihåg det är bara du som kan ta dig till mötet. Ingen annan kommer att göra det åt dig.
KRAM

 

Anna

12 april 2007 10:38

Det är väl så... Det är nog så att jag väntar på att någon ska säga eller något ska hända som säger till mig att nu måste du gå dit. Men jag vet ju egentligen att det bara är jag som kan ta mig dit! Min sambo stödjer mig inte i den saken. När jag tar upp det med honom så säger han bara att "Vad är det för mening med att sitta där och älta allt?" Och han påstår att han älskar mig...?!
Kramis

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

 

jennie

12 april 2007 11:24

Jag har också tänkt att gå, men inte kommit mig iväg. Jag fick höra av en psykolog jag gick till för flera år sedan att jag var början till borderline. Jag vet inte, men kanske man ska ta sig i kragen och gå iväg på några möten... Men hur funkar det?

 

Anna

15 april 2007 19:50

Ja, vi får nog ta oss i kragen och gå dit - kanske vi skulle må lite bättre då!!!
Vi får "ta varandra i handen" och gå dit! :) Lycka till!
Kramis

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

 

pia

20 april 2007 17:29

Hej
vännen har du kommit i väg på ,möten än?
Jag hoppas att du gör det för det kommer att hjälpa dig.
I början kan man gå på öppna möten. De som har gått flera år kommer att visa er hur det går till....
Hoppas allt ordnar sig...
Skriv till mig om det är något:)
KRAMAR till alla er som vill och behöver MOD.
KRAM till dig för att DU finns...

http://maskrosblomman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...