Idag har varit en riktig skit dag - rent ut sagt! Den lär väl inte bli bättre heller... Ångest, ångest, ångest! Känns som om den j-la ångesten ska kväva mig ="( Vill bara skrika och gråta men det kommer ingen skrik och tårarna har tagit slut...

Som jag skrev tidigare så unnar min sambo inte mig att sitta vid datorn en stund på kvällen... Han unnar mig inte heller att vara glad över saker jag gjort tillsammans med vänner jag har i stallet... -Varför??? 

Det här med stallet har varat i flera år nu; Det började när jag flyttade min häst till ett annat stall för några år sedan. Där fann jag hästmänniskor som förhöll sig till hästar - och livet - på ett sätt som jag genast kände mig hemma i. Detta fick mig att må bättre och se ljusare på livet. En av dessa underbara människor förstod direkt att jag inte mådde bra och hon tog mig under sina vingar utan att vi ens hade pratat om det. (Tyvärr lämnade denna underbara människa oss, vilket jag skrivit om tidigare.) I början var det nog ganska okej att jag tillbringade tid där. Denna underbara människa lärde mig att se på livet med andra ögon; Det finns nog ingen som kände henne som inte håller med om att hon var heeelt  unik - hon berörde både djur och människor på ett sätt som jag aldrig sett förut. Men allt eftersom så märkte jag på min sambo att han inte uppskattade när jag kom hem och ville berätta något vi gjort eller något som hänt - något som gjort mig glad. Nu är inte min sambo någon hästmänniska men det är inte så att jag försöker tråka ihjäl honom med en massa hästprat - utan det är mer att jag kommer hem och vill berätta något roligt som hänt. Ett ex: En vinterdag när vi varit ute och åkt släde (-vilket jag älskar!) - vår pojk på fyra år var också med. Det var så vackert ute i skogen, och vi stannade för att jag skulle ta lite kort. När vi kom hem grillade vi korv och fikade och det var sååå mysigt - en bra dag helt enkelt. När min sambo sedan kom hem ville jag visa korten för honom; Då fick jag ett kort, ganska surt, "fint" till svar.

Och när han härom veckan började klaga på att jag sätter mig vid datorn en stund på kvällen blev det för mycket.... Jag blev så ledsen - det känns som att det lilla, enkla, som får mig att må lite bättre det får jag inte prata med honom om. Han tar död på det roliga. Jag får känslan av att han är avundsjuk...?! Jag tog efter några dagar upp detta med honom - och sa att det gör mig jätteledsen när han beter sig så. Han svarade mig med att "det känns som att det som får dig att må bra är allt annat än jag".

Är han egoistiskt eller är det jag som överreagerar???