Ibland undrar jag verkligen vad meningen med att finnas till är? Varför ska jag, och såååå många med mig, gå genom livet och må dåligt???? Jag vill hoppas och tro att det finns någon fortsättning efter detta livet - för då kanske allt vi har gått igenom har någon mening, då kanske vi har användning för våra upplevelser... Då kanske vi får må bra, men att vi på någotvis har med oss våra upplevelser så att vi kan hjälpa andra...

Detta är väl mer en dröm, än något jag hoppas och tror - men det vore väl en bra anledning att kämpa vidare om det vore så?!

Vet inte varför jag börjat må dåligt igen?! Vet inte vad jag ska göra för att komma ur det - innan jag sjunkit för långt ner i det svarta???

Jag kommer ju aldrig riktigt ur den här depressionen som läkarna säger att jag har; Visst jag mår okej ett tag, men sedan börjar jag rasa igen... Vad jag har läst om depression så går den ju nååågon gång över(?!), men jag har väl fått en kronisk depression; Går det att få en kronisk depression(?!) så har jag fått det =/ Jag går till läkarna och de skriver ut lite mediciner och de tycker att jag ska fortsätta träffa min "samtalskontakt"... Men till vilken nytta??? Jag kommer ju INGENSTANS!!! Vi pratar om samma gamla saker; Vi kommer ju aldrig framåt!

Min depression har blivit värre, och jag får allt oftare ångestattacker =(  Vad ska jag göra??? Jag ORKAR snart inte mer!!!

Det gör ju inte saken lättare att min sambo inte får in i sitt huvud att jag inte mår bra *grrrr* Jag försöker och försöker förklara - jag vränger ut och in på mig själv för att han ska förstå... Men det enda jag får höra är att "det slutar alltid med att det är synd om dig" eller att "du är ju så sur jämt" - och jag är så j-la trött på att höra detta. Det är inte synd om mig och jag är inte sur; Jag vill inte att han - eller någon - ska tycka synd om mig, och sur är jag inte heller; Men så fort jag börjar börjar må sämre så tycker han att jag är sur. Jag vill bara bli accepterad för den jag är, jag vill bara att han ska förstå; Förstå varför jag är som jag är och varför jag mår och agerar som jag gör - men han kommer ju aldrig förstå mig ="( Vi kan prata om detta i det oändliga - men det vill jag inte. Jag varken vill eller orkar sitta och "älta" detta med honom; Har han inte förstått vid det här laget så kommer han ju aldrig att göra det heller ="(

Men hur ska jag kunna tro att han ska förstå mig när inte ens mina psykiater gör det?!

Han unnar mig inte ens att sitta vid datorn - och "prata" med er här i bloggvärlden =`( Jag sitter helst vid datorn på kvällen, när barnen har lagt sig och lugnet har lagt sig i huset - men då får jag höra "måste du sätta dig vid datorn nu igen"... Och van som jag är att anpassa mig efter andra så sätter jag mig "snällt" i tv-soffan med en kopp te i stället för att gå in här...

Jag älskar honom - för vi har så otroligt roligt tillsammans när vi hittar på saker, vi tänker väldigt lika om mycket, och förutom att han inte kan förstå mig på den här punkten (vilket i och för sig är ett väldigt minus!) så är han väldigt omtänksam (-ibland känns han lite som "Dr Jekyll and Mr Hyde"!) och han är en jättebra pappa till våra barn. Men räcker det?!

Är det meningen att mitt liv ska vara så här?