Varför har människor så svårt att acceptera en människa som inte är "som alla andra"??? Hur ska jag tro att någon, någongång kommer att vilja förstå - eller ens försöka förstå - när inte ens ens föräldrar förstår eller bryr sig??!! Hur kan jag vara så dum att jag tror att någon annan som definitivt inte vet hur jag haft det, och mått genom alla år ska kunna eller vilja försöka förstå... :'( Min sambo, som jag har en liten gård och två underbara barn tillsammans med, har jag fullständigt förlorat hoppet om...! Frågan är vad jag ska göra åt det?! Ska jag göra som jag gjort hela livet - "stå ut" med hans beteende gentemot mig? Eller ska jag be honom dra åt h-vete för att han är totalt oförstående och skiter i att ens försöka bry sig om hur jag mår? Jag har nämligen försökt prata och förklara, med det hjälper inte ett skit! :( När jag för en gångs skull har något bra i mitt liv - fina barn, en någorlunda "normal" familj (om det nu kan vara "normalt" med mig - ett "vuxet barn" - som mamma???), en liten gård med eget stall och en "normal" pappa till barnen - då ska det visa sig att han faktiskt trodde att jag ALLTID var den starka... Och när det visade sig att så inte var fallet, blev det ju jobbigt - "ska han behöva bry sig"???!!! Ska jag lämna det enda riktigt bra (om man bortser från en oförstående sambo!) i mitt liv, eller ska jag vara tacksam för att jag faktiskt har det någorlunda okej - och framför allt så har mina barn en relativt "normal" uppväxt - ska jag då ge upp det för att jag inte mår bra i mitt förhållande, eller blir förstådd??????? Är inte det egoistiskt mot mina barn? Eller är det ännu mer egoistiskt att stanna i detta förhållandet bara för att jag vill ha kvar det enda som är och har varit "normalt" i mitt liv??? Trots hans oförstående så älskar jag honom fortfarande, och eftersom jag är som jag är så hoppas jag ju att han en dag ska kunna och vilja förstå mig... Men innerst inne så tvivlar jag på att han kommer göra eller vilja det.... :'(
KRAMAR till alla er andra MaskrosBarn och VuxnaBarn!!! Puss och kram och sov gott!!!

 

Solgul Maskros

10 april 2007 06:39

Jag kan bara säga att jag känner igen mig på ditt liv. Min sambo har ibland inte heller förståelse och det är när jag får mina djupaste depressionanfall, han tycker att det är obefogat att få dessa anfalla, så jag har föresalget att vi ska träffa min psykolog och han får beskriva och förklara hu människor som upplevt eller upplever hemsak saker, hur det kan bli för dessa männsikor.
Han gick med på att följa med.

Kram på dig.

http://levmaskrosbarnet.bloggagratis.se

 

Anna

10 april 2007 10:38

Tack för ditt inlägg! Känns skönt att veta att det finns någon som vet och förstår hur man mår!!! - Även (som jag skrivit så många gånger) önskar att det inte skulle vara någon mer som skulle behöva må såhär! :'( Kramis :)

http://danelionchild

 

pia

10 april 2007 20:21

Har du läst på min sida ang Så Du älskar ett vuxet barn?
Jag tycker den är så bra och min sambo läste den och han sa det är ju du.
Men visst han/ de kommer nog aldrig att förstå hur det känns inom en om vi inte vågar.
STÅ på OSS!
Och om de inte är villiga att älska oss för den vi är så får de gå.
Ja jag vet jag är hård. Men inuti mig känns det så. Jag får inte vara som jag vill men han får vara som han vill.
Alla har vi ett val.
Till och med vi Vuxna barn.
STOR KRAM och hoppas du förstod..?

http://maskrosblomman

 

Anna

12 april 2007 10:31

Ja, den har jag läst! Jag grät från början till slut när jag läste den... Jag kunde inte sluta gråta och jag läste den såååå många gånger och det kändes så overkligt att läsa den - för det känns som om det skulle varit jag som skrev den!!! Där stod ju så otroligt mycket som är jag.
Du har nog i rätt i det att vi måste stå på oss och få vara dem vi är... Det är bara så otroligt svårt att inse att det inte är mig det är fel på... - Jag har ju alltid känt och trott att det är något fel eller något annorlunda med mig. Fick höra igår från min sambo att min mamma sagt till honom vid något tillfälle att "det var inte alls så farligt och jobbigt, som Anna säger när hon växte upp"!!!! Och jag förstod att han givetvis sugit åt sig det, för han använde det som ett argument mot mig... :( Kul att höra va?! Och ju mer jag läser om och från er andra vuxna barn så börjar jag inse att nog är så att är han inte villig att älska mig för den jag är så får han gå...
TACK för ditt stöd!!!
Massor av kramisar

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...