Jag vet inte hur många gånger jag fått höra från min syster och min mamma att min uppväxt inte varit "så farlig, vi hade mycket roligt också"... Jovisst, det hände ju inte bara tråkiga saker under min uppväxt - men alltför många för att de ska ha förstört "mig". Jag undrar sååå vem den lilla flickan som blev "jag" hade varit idag om hon inte fått vara med om- och behöva ta hand om all skit hon fick göra!!! Vem hade "jag" blivit då?????

Jag blir så ledsen när jag tänker på den lilla flickan som inte fick vara barn... :'( Varför lät min mamma oss växa upp på det viset?! Vi barn hade ju inget val, men det hade ju hon. Och hur kan hon säga att "det var inte så farligt" när hon ser hurdan jag är och hur jag mår idag??? Hon har alltid sagt att jag är sjuk i huvudet - och det kanske jag är, men i så fall beror det ju på att hon lät mig växa upp i den skit som hon gjorde... Men det har inte varit så roligt att samtidigt som man tagit hand om deras skit fått höra att man är sjuk i huvudet! - Hur tror hon att man ska kunna fungera som ett normalt barn, eller en normal person, när man växer upp med all skit man fått se och vara med om??? Dessutom har hon ju sagt till min sambo att det "faktiskt inte var så farligt", så det tror han mer på än på mig... Känns ju jätteroligt att han tror mer på henne än på mig!!!

Jag vet verkligen inte vem jag är... Jag är som en kameleont: behöver jag vara trevlig och en "fin flicka" är jag det, behöver jag vara en bitch är jag det, behöver jag vara ordentlig är jag det, behöver jag vara en partypingla är jag det, behöver jag vara en flirtig "bimbo" är jag det... Varför är det så??? Och vem bestämmer att jag behöver vara alla de personligheterna??? Det är väl jag antar jag som bestämmer det... Jag måste ju alltid anpassa mig, jag måste ju alltid vara alla till lags så att ingen ska tycka illa om mig, jag måste ju vara som "alla andra"  - eller???? Måste jag det???????????

Jag vet inte vem jag är, men kanske en vacker dag så kanske jag "hittar" mitt "jag"... Undrar vem det är?

Massor av kramisar till alla Er som brukar skriva uppmuntrande inlägg till mig!!! Stort TACK för dem! De hjälper mig sååå oerhört mycket!!!

Kram och sov gott!!!