Finns det några maskrosbarn eller vuxna barn som känner sig lika vilse och ensamma som jag??? Jag har alltför många gånger fått erfara att människor jag trodde var mina vänner inte var det när det väl gällde... :( Så efter att ha blivit "bränd" av alltför många sk vänner insåg jag att de enda man verkligen kunde lita på var djuren - och därefter "städade" jag bort dessa människor, och har sedan dess hållt mig till djuren när jag mått och mår dåligt. Men de älsklingarna är ju inga maskrosbarn eller vuxna barn... Det skulle verkligen vara så underbart att få prata, lyssna, få tröst och trösta någon som vet och verkligen förstår hur det är att vara ett "vuxet barn"!!!

Jag saknar en vän....... :'(

Varför har människor så svårt att acceptera en människa som inte är "som alla andra"??? Hur ska jag tro att någon, någongång kommer att vilja förstå - eller ens försöka förstå - när inte ens ens föräldrar förstår eller bryr sig??!! Hur kan jag vara så dum att jag tror att någon annan som definitivt inte vet hur jag haft det, och mått genom alla år ska kunna eller vilja försöka förstå... :'( Min sambo, som jag har en liten gård och två underbara barn tillsammans med, har jag fullständigt förlorat hoppet om...! Frågan är vad jag ska göra åt det?! Ska jag göra som jag gjort hela livet - "stå ut" med hans beteende gentemot mig? Eller ska jag be honom dra åt h-vete för att han är totalt oförstående och skiter i att ens försöka bry sig om hur jag mår? Jag har nämligen försökt prata och förklara, med det hjälper inte ett skit! :( När jag för en gångs skull har något bra i mitt liv - fina barn, en någorlunda "normal" familj (om det nu kan vara "normalt" med mig - ett "vuxet barn" - som mamma???), en liten gård med eget stall och en "normal" pappa till barnen - då ska det visa sig att han faktiskt trodde att jag ALLTID var den starka... Och när det visade sig att så inte var fallet, blev det ju jobbigt - "ska han behöva bry sig"???!!! Ska jag lämna det enda riktigt bra (om man bortser från en oförstående sambo!) i mitt liv, eller ska jag vara tacksam för att jag faktiskt har det någorlunda okej - och framför allt så har mina barn en relativt "normal" uppväxt - ska jag då ge upp det för att jag inte mår bra i mitt förhållande, eller blir förstådd??????? Är inte det egoistiskt mot mina barn? Eller är det ännu mer egoistiskt att stanna i detta förhållandet bara för att jag vill ha kvar det enda som är och har varit "normalt" i mitt liv??? Trots hans oförstående så älskar jag honom fortfarande, och eftersom jag är som jag är så hoppas jag ju att han en dag ska kunna och vilja förstå mig... Men innerst inne så tvivlar jag på att han kommer göra eller vilja det.... :'(
KRAMAR till alla er andra MaskrosBarn och VuxnaBarn!!! Puss och kram och sov gott!!!