...och som vanligt blir ju inget som man tänkt sig, inte påsken heller... De senaste åren har vi bara varit hemma med barnen och tagit dagen som den kommer - börjat dagen med att barnen får leta efter sina påskägg, målat ägg, lagat påskmat - helt utan krav, bara haft en lugn och mysig dag. Men i år så bjöd min sambo in ett par "vänner" - de var ute på promenad och gick förbi här - och påskafton kom på tal. Min sambo frågade dem om de hade något för sig på påskafton - vilket de inte hade, sedan frågade han mig om inte det gick bra att de kom hem till oss eftersom vi ändå inte skulle göra något särskilt... Vad skulle jag säga då???!!! Vi hade ju inget särskilt för oss, så med våra "vänner" framför mig kunde jag ju inte gärna säga att de inte var välkomna...! Så då blev det bestämt att de skulle komma hem till oss. Detta gjorde mig såååååå ledsen... :'( Jag har så otroligt många gånger sagt till min sambo att jag älskar påskafton för att vi har gjort den till en mysig dag där vi bara tar det lugnt och har det mysigt och bara umgås - bara vi två och barnen - och han tycker likadant. Ändå gjorde han så här!!! Det kanske inte låter som något stort "problem", men det gjorde mig så ledsen... - För att inte tala om stressad!!! - Stressad både fysiskt och psykiskt. Eftersom jag alltid är rädd att göra folk besvikna, eller är rädd att jag inte lever upp till de saker jag tror att andra förväntar av mig och att jag kräver av mig själv att allt ska vara "perfekt" om något ska göras, som t ex att allt - städning, dukning, mat, dessert osv - måste vara perfekt när vi ska ha hem gäster. Är det inte så perfekt som jag vill ha det så "rasar" min värld, då känner jag mig så fruktansvärt misslyckad. Då får jag ångest och bara gråter - både utvändigt och invändigt. Min sambo tycker vid dessa tillfällen att jag är fruktansvärt "löjlig" - "Det är väl inte så farligt" tycker han - och hur många gånger jag än föröker förklara att det är krav som jag sätter på mig själv för att jag inte vill känna mig misslyckad och annorlunda, inte vill känna att folk pratar bakom ryggen på mig (vilket de säkert inte gör...) som jag alltid känt att folk gjort - men han förstod inte mig alls... Så i år blev påsken "förstörd" - även om jag stressade halvt ihjäl mig in idet sista och nästan fick allt som jag ville ha det och vi hade en "trevlig" kväll - så var det inte den mysiga, sköna dagen jag längtat efter... Men varför trodde jag att han skulle bry sig om att jag så gärna ville ha den dagen som en "mysdag"???!!! Han brukar ju inte direkt bry sig om vad jag vill och tycker... Men, men... - jag får väl hoppas (och vänta) på nästa påsk i stället.

Jag har alltid haft det svårt med högtidsdagar - sedan jag var liten. Mamma försökte väl på sitt sätt göra det till en "normal" högtidsdag - men min pappa tyckte alltid synd om sig själv (av vilken anledning vet jag inte!) dessa dagar, och var ju tvungen att supa till det ordentligt. Humöret var ju inte på topp hos honom direkt då, så oftast slutade det på något sätt med bråk och slagsmål... Och skulle vi någon gång åka iväg till någon släkting eller så, så skulle han ju givetvis inte följa med - för det var alltid något "fel" på den eller de vi skulle till som gjorde att han inte följde med. Istället satt han hemma i sin ensamhet och drack, eller stoppade i sig tabletter, eller "rökte på" och tyckte synd om sig själv - och gav oss (eller rättare sagt mig) skuldkänslor för att vi lämnade honom ensam! Detta gjorde ju att jag till slut fasade inför alla "speciella" tillfällen, och detta sitter fortfarande kvar i mig. Jag blir alltid stressad av högtidsdagar eller andra speciella dagar och mår skit! Men är det någon förstår eller bryr sig??? Nej, det har det aldrig varit och det känns inte som om någon någonsin kommer göra det heller... :'(