Igår blev jag återigen beskylld för att alltid "dra en snyftare".... Och att jag alltid vill att han ska tycka synd om mig...  Varför är det sååå svårt för min sambo att förstå att jag inte alls vill att någon ska tycka synd om mig - utan att allt jag önskar är att han ska försöka förstå mig!?

Bakgrunden till gårdagens bråk är: under påsklovsveckan så kände jag mig lite piggare än vanligt (än på länge) så jag hade energi och lust till att både tvätta upp allt i tvättstugan, storstäda och pyssla här hemma. Jag försökte verkligen få ordning på allt och få saker och ting på "sin plats". Sedan försökte jag hålla det så, och försökte att få övriga familjen att hjälpa till. Jag upptäckte snart att den enda som försökte hålla ordning var jag... :(  Under de perioder när jag mår som sämst så är jag så fruktansvärt orkeslös, jag orkar ingenting (-skulle nog kunna sova i en månad!) utan sitter så fort barnen och lagt sig och stirrar tomt framför mig. Så kan jag sitta i flera timmar, jag orkar inte ens gå och lägga mig... Detta är något min samo aldrig kommer att kunna förstå - denna fruktansvärda trötthet. Efter att ensam ha försökt att städa och plocka efter alla här hemma, och hålla kvar ordningen, i några veckor nu så har min energi tagit sluuuut... Det kanske låter löjligt, men så är det... Igår kväll stod jag, klockan 23, och försökte att röja upp i köket som såg ut som ett slagfält - då min sambo gick för att lägga sig... Jag tog upp detta med honom då och jag bad honom om att vi kanske skulle kunna hjälpas åt på kvällarna att plocka i ordning så går det lite fortare och smidigare - och även roligare när man är två. Då blev han skitsur! Han menade på att jag enbart skyller allt på min trötthet och mina "problem" - att jag inte låter honom få vara trött någon gång. Jag blev så ledsen (och arg)! Det enda jag bad om var att vi skulle hjälpas åt - i stället för att någon av oss ska göra det ensam.

Under mina tröttaste perioder så hjälper de övriga i familjen till "hjälpligt", men så fort jag blir något piggare så slutar de andra att hjälpa till...

Jag har ju försökt att förklara för honom såååå många gånger varför jag blir så trött och varför jag mår som jag gör, men det verkar inte spela någon roll huuuur många gånger jag försöker förklara mig själv för honom - han förstår ju ändå inte... Det är precis som att dunka huvudet i väggen - det enda som händer är att jag blir frustrerad och får ooont i huvudet! Möjligtvis att väggen är något bättre - den svarar ju inte med något spydigt eller taskigt svar...

Jag tog även upp det här igen med honom att han tror mer på min mamma än på mig när min mamma sa att "så farligt var det inte när Anna var liten". Då säger han att "du höll ju med om att