Vissa dagar är bara så tunga... Vet inte varför och det är så frustrerande! Idag känns det bara som om mitt huvud ska gå i tusen bitar. Inget i "hjärnkontoret" fungerar som det ska... Barnen har varit på uselt humör och inte gjort annat än att bråka idag, vilket inte gjort mitt redan "trötta" huvud bättre. Jag har fått den där jobbiga känslan i magen också, känner att ångesten är på väg att komma över mig :"( Jag vet inte vad jag ska göra?! Känner mig bara så värdelös - får inget vettigt gjort och jag känner mig som världens sämsta mamma... Jag försöker sååå otroligt mycket att inte låta mitt "tillstånd" gå ut över barnen, men idag har jag nog inte varit särskilt pedagogisk tyvärr! Migränen har också kommit smygande allteftersom dagen gått - och när jag sa det till min sambo förut så var det enda medlidandet jag fick från honom ett "mmmmm...". "Tack för att du förstår mig så bra älskling", tänkte jag! Han kan vara en sån skitstövel, men idag orkade mitt huvud inte med något tjafs... Varför ska jag alltid behöva

Jag har så många frågor som jag aldrig kommer att få några svar på och det känns ibland så fruktansvärt frustrerande! Ibland känner jag mig som den lilla flickan, jag en gång var, med alla frågor, känslor och tankar jag aldrig fick några svar på... Det är väl inte så konstigt för hon finns ju kvar någonstans inom mig, det känns bara så svårt att förstå att den lilla flickan jag tänker tillbaka på var jag...

Det har hänt så mycket i mitt liv som jag inte är stolt över. Jag var nog rätt jobbig som barn - men hade jag inte "rätt" att vara det?! De människor som var mina föräldrar och som borde varit mina förebilder var ju också "jobbiga" (- för att uttrycka det milt!) - så då hade jag väl "rätt" att vara jobbig... Eller??? Enligt mina föräldrar så hade jag inte rätt att vara det, de tyckte bara att jag var sur och arg jämt. - Men är det så konstigt egentligen???  När jag började högstadiet började en "vild" period. Jag började dricka, och jag blev tillsammans med en kille som också hade en "dysfunktionell familj". Han var ytterligare någon jag kunde ta hand om! Han hade inte problem vad gäller kompisar och drickande eller något sådant - men han hade en pappa som var riktigt "sjuk". Det var synd om killen, men han drog in mig i sin "vardag".... Hans pappa såg nästan varje helg till att vi hade öl och annan sprit att dricka (-då var vi tretton, fjorton år!), sedan satt han med mig och sin son och "umgicks" med oss när vi drack... Han umgicks endast med det fåtal personer som kom hem till dem - han gick aldrig ut och träffade andra människor. Min pojkvän och hans pappa levde ensamma - han hade två syskon och sin mamma på annat håll. Min pojkvän var totalt styrd av sin pappa - pratade vi i telefon så satt hans pappa i en annan telefon och lyssnade och sa till min pojkvän vad han skulle säga till mig. Han trodde väl inte jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag hörde först hans pappa viska, sedan hörde jag min pojkvän säga exakt samma ord jag precis hört viskas. Men som allt annat jag fått "stå ut med" under min uppväxt så fick det här också gå... I början av sjuan övertalade min pojkvän mig till att vi skulle ha sex. Jag ville egentligen inte - men jag var ju rädd att bli "övergiven", så jag gick så klart med på det. Därefter hände det allt som oftast att hans pappa satt i hans rum och "umgicks" med oss, och vi tittade på film. Efter en, oftast någon gång under andra filmen, så började min pojkvän få mig att vilja ha sex. I början gjorde jag det inte när hans pappa var i rummet, utan vi "bara" hånglade. Men efter ett tag, efter lite alkohol, så hade vi sex när hans pappa satt i rummet - och uppenbarligen tittade på...! - Hur låter det????? Detta har jag aldrig talat om för någon - inte ens någon av mina psykologer... Detta är något jag skämts så fruktansvärt för så jag har inte ens velat veta kännas vid det inför mig själv. Det blev värre... Efter att vi hade haft sex i kanske ett halvår - inför hans pappa - så kom min pojkvän med ett förslag. Han sa att han ville att hans pappa skulle få ta kort på oss när vi hade sex. Han ville??? Just då förstod jag inte (-"blåögd" som jag var och är, och vill tro det bästa om alla!) att det så klart var hans pappas idé! Jag ville inte, men efter ett tags övertalning så gick jag med på det också... Då fick hans pappa det att låta som att "jo, okej, det kan jag väl göra..." - när det egentligen var hans sjuka idé! Så en kväll bestämde min pojkvän att vi skulle bli "fotograferade" - och det blev vi... Från alla möjliga håll och vinklar blev vi fotograferade - han ville t o m att vi skulle luta oss "ifrån" varandra så han kunde ta kort mellan oss där min pojkvän trängde in i mig... - Vilken "svärfar" va????!!!! Sjukare blev det: Till slut frågade min pojkvän mig om jag inte kunde tänka mig att hans pappa skulle kunna få "stoppa in den" (som han uttryckte det) i mig. Det tänkte jag bara inte ställa upp på! Men jag vet inte än idag om hans pappa gjorde det eller inte... Jag började ställa mig själv den frågan efter att vi som vanligt satt i hans rum en lördag kväll och drack. Efter ett antal glas så började min pojkvän fråga mig om jag inte ville "gå med på det". Jag vet att jag sa att jag inte ville, men de hällde i mig så mycket alkohol så jag kommer inte ihåg någonting mer från den kvällen... Sedan hände det ganska många gånger att de hällde i mig så mycket jag inte mindes någonting... Ett flertal av dessa gånger vet jag att min pojkvän frågade samma sak, så jag vet faktiskt inte.... Men det spelar egentligen ingen roll om han gjorde det eller inte - det var ju en kränkning i sig att bara ens fråga... :(

Jag önskar sååå att ingen ska behöva bli uttnyttjad  - på något sätt!!!!!