Solgul Maskros

10 april 2007 06:33

Visst finns vi, vilken tur att du har djuren, jag har stickningen. Jag är fundersam på det där med vänner, jag har bara en riktig vän men min tanke har slagit har jag det. Jag kan bli din bloggvän jag länkar till dig.

Kram får en anna maskros

Anna

10 april 2007 10:42

TACK!!! Du får såååå jättegärna bli min bloggvän!!! :) Tack och kram på dig!

pia

10 april 2007 17:09

Hej tack för att du skrev i min blogg. Och visst finns vi maskrosor gömda i världen, men det ser ut som det kommer fler och fler. TYVÄRR.
Men jag känner igen mig i det du skriver så fortsätt att skriva.
DU BEHÖVS..KRAM:)

pia

10 april 2007 22:27

Kan jag länka till dig?
Hoppas det ok säg till annars om inte:)
KRAM

Anna

12 april 2007 10:19

Hej! Tack för att du tittade in i min blogg, och skrev till mig!!! Det känns så skönt att inte känna sig så ensam längre!!!! Du får jättegärna länka till mig!!! :)
Kramisar

Rebecka

13 april 2007 13:44

Jag skriver gärna med dig och med många flera. Känner precis som du...man är sviken utav vänner som försvinner när de verkligen behövs..och ingen verkar riktigt förstå varför man mår så dåligt.

Nilla

9 maj 2007 00:08

Hej Anna! Såg ett inlägg som du skrivit hos Maskrosblomman, http://maskrosblomman.bloggagratis.se/246-beroende/#125191

OJ!! Trodde det var JAG som skrivit prexis det! Men det var du... Å även det du skrivit här, om djuren, om människor som sårat o så... thats me! Det är mina kommentarer det med... men det är du som skrivit...

Jag tänker så här idag... att det är en konst i sig, en konstart, att försöka bibehålla sin egen glädje, trots elakheter ifrån andra, och att aldrig tillåta de, som inte kan göra en lycklig, att få ta den glädjen ifrån en... *stort ämne*

Jag känner igen mig såå mycket i det du skriver.. Ville säga det.. och jag vet,att jag är ett vuxet barn. Jag försöker idag på olika sätt, försöka hitta vägar framåt... har kommit på ett par som jag hoppas på...

Vill du, så hör jättegärna av dig.. jag blev så glad av att läsa allt du skrev!

Vad har du för djur? Jag har hundar...

/Vuxet barn, Maskrosbarn, Asfaltsbarn, Osynligt barn...

Anna

9 maj 2007 10:54

Nilla!
Roligt att du hittade hit till mig. =) - Välkommen! Vad glad jag blir om jag kan glädja - och kanske hjälpa - ngt genom det jag skriver!!!

Låter bra att du hittat några vägar som verkar gå framåt! Det hoppas jag oxå på att de gör! *håller tummarna*

Jag har en häst (- som är min största vän och tröst när jag mår som sämst!), och så har jag två underbara katter. Min älskade vovsing lämnade mig sent förra sommaren.... ="( *gråter fortfarande* Jag saaaaaknar honom så fruktansvärt mycket!!!!! Han och jag har gått igenom så otroligt mycket tillsammans - både roligt och jobbigt, han fanns alltid där för mig under fjorton år... Utan honom är det sååå tomt! ='(

Jag hör gärna av mig; har du någon blogg- eller mailadress jag kan höra av mig till? Annars hörs och syns vi "här hos mig"!

Kramar

Nilla

9 maj 2007 23:02

Hej Anna!

Tack för tummarna! Inget är helt klart ännu, men jag ska anmäla mig till lite olika saker, undersöker olika vägar...

Usch så ledsamt med din hund!! *feeestår* Känner med dig... det är kärlek på hög nivå mellan sig själv och sina djur...

Jag har mist 2 kattor, de står på min andehylla i en urna... och jag har mist 3 små söta valpar, ca 20 dgr gamla, i januari, dom dog i min hand, jag var fullständigt förkrossad, stod på sjukhuset med dom, kunde inget göra... CHOCK! Minns inte januari, mins inte februari, knappt mars heller... lucka. Jag fick då hoppa av den skola jag påbörjat... jag kunde inte fungera eller ta till mig något alls...

(Sorg... jag miste även min fästman när vi var 29 år... ett helt år försvann i dimma... och fem års sorg och trauma på detta... en annan historia)

Men åter till djurens värld... Jag har en tik på lite över 2 år idag, och sen har jag två hannar på 11 och 13 år... orolig ibland... de är inte så unga längre... de har följt mig överallt...

Ja, djur står mig sååå nära min hjärterot... jag har även undrat, om jag inte kan göra mer för djuren på något vis på annat vis...

Du får jättegärna skriva till mig om du har lust... katajan@hotmail.com

Kram från Nilla

*Vem sa att livet är enkelt? Ingen...*

Anna

14 maj 2007 15:08

Nilla!

Ja, det är verkligen kärlek på hög nivå mellan sig själv och djuren!!! Vet ju precis hur det känns att mista sin bästa vän - även om min vovsing var gammal och hade levt sitt liv klart, och hade fått vara pigg och frisk i stort sett hela sitt liv, så är det så otroligt jobbigt! =( Saknaden blir ju fruktansvärd!!!!!!!!!! Oturen att mista tre stycken på samma gång måste ju varit så fruktansvärd!?
Vad är det för ras på dina hundar? Jag skulle också vilja kunna göra mer för djuren. Det finns ju så många som inte har det bra.... =( Det finns ju en ny utbildning på SLU (sedan några år tillbaka) som heter "Etologi och djurskydd" - den har jag lite funderingar på att läsa faktiskt. Vet bara inte om jag skulle orka läsa tre år på högskola....?! Det fungerar ju inte riktigt som det ska i mitt "hjärnkontor" för tillfället.

Vad hände med din fästman? (- Vill du inte att vem som helst ska läsa det du skriver till mig så är det bara att skriva det i inlägget, så publicerar jag den inte! Eller om du hellre vill skriva till min mail så får du sååå gärna göra det! -Adressen finns under min presentation.)

Nej, livet är ju tyvärr inte enkelt! Vore livet helt okomplicerat skulle man väl inte uppskatta det på rätt sätt, så helt okomplicerat ska väl livet inte vara....? Men det skulle ju inte göra något om livet vore liiite enklare! =)

Många kramar tillbaka!!!!