...och som vanligt blir ju inget som man tänkt sig, inte påsken heller... De senaste åren har vi bara varit hemma med barnen och tagit dagen som den kommer - börjat dagen med att barnen får leta efter sina påskägg, målat ägg, lagat påskmat - helt utan krav, bara haft en lugn och mysig dag. Men i år så bjöd min sambo in ett par "vänner" - de var ute på promenad och gick förbi här - och påskafton kom på tal. Min sambo frågade dem om de hade något för sig på påskafton - vilket de inte hade, sedan frågade han mig om inte det gick bra att de kom hem till oss eftersom vi ändå inte skulle göra något särskilt... Vad skulle jag säga då???!!! Vi hade ju inget särskilt för oss, så med våra "vänner" framför mig kunde jag ju inte gärna säga att de inte var välkomna...! Så då blev det bestämt att de skulle komma hem till oss. Detta gjorde mig såååååå ledsen... :'( Jag har så otroligt många gånger sagt till min sambo att jag älskar påskafton för att vi har gjort den till en mysig dag där vi bara tar det lugnt och har det mysigt och bara umgås - bara vi två och barnen - och han tycker likadant. Ändå gjorde han så här!!! Det kanske inte låter som något stort "problem", men det gjorde mig så ledsen... - För att inte tala om stressad!!! - Stressad både fysiskt och psykiskt. Eftersom jag alltid är rädd att göra folk besvikna, eller är rädd att jag inte lever upp till de saker jag tror att andra förväntar av mig och att jag kräver av mig själv att allt ska vara "perfekt" om något ska göras, som t ex att allt - städning, dukning, mat, dessert osv - måste vara perfekt när vi ska ha hem gäster. Är det inte så perfekt som jag vill ha det så "rasar" min värld, då känner jag mig så fruktansvärt misslyckad. Då får jag ångest och bara gråter - både utvändigt och invändigt. Min sambo tycker vid dessa tillfällen att jag är fruktansvärt "löjlig" - "Det är väl inte så farligt" tycker han - och hur många gånger jag än föröker förklara att det är krav som jag sätter på mig själv för att jag inte vill känna mig misslyckad och annorlunda, inte vill känna att folk pratar bakom ryggen på mig (vilket de säkert inte gör...) som jag alltid känt att folk gjort - men han förstod inte mig alls... Så i år blev påsken "förstörd" - även om jag stressade halvt ihjäl mig in idet sista och nästan fick allt som jag ville ha det och vi hade en "trevlig" kväll - så var det inte den mysiga, sköna dagen jag längtat efter... Men varför trodde jag att han skulle bry sig om att jag så gärna ville ha den dagen som en "mysdag"???!!! Han brukar ju inte direkt bry sig om vad jag vill och tycker... Men, men... - jag får väl hoppas (och vänta) på nästa påsk i stället.

Jag har alltid haft det svårt med högtidsdagar - sedan jag var liten. Mamma försökte väl på sitt sätt göra det till en "normal" högtidsdag - men min pappa tyckte alltid synd om sig själv (av vilken anledning vet jag inte!) dessa dagar, och var ju tvungen att supa till det ordentligt. Humöret var ju inte på topp hos honom direkt då, så oftast slutade det på något sätt med bråk och slagsmål... Och skulle vi någon gång åka iväg till någon släkting eller så, så skulle han ju givetvis inte följa med - för det var alltid något "fel" på den eller de vi skulle till som gjorde att han inte följde med. Istället satt han hemma i sin ensamhet och drack, eller stoppade i sig tabletter, eller "rökte på" och tyckte synd om sig själv - och gav oss (eller rättare sagt mig) skuldkänslor för att vi lämnade honom ensam! Detta gjorde ju att jag till slut fasade inför alla "speciella" tillfällen, och detta sitter fortfarande kvar i mig. Jag blir alltid stressad av högtidsdagar eller andra speciella dagar och mår skit! Men är det någon förstår eller bryr sig??? Nej, det har det aldrig varit och det känns inte som om någon någonsin kommer göra det heller... :'(

 

Stina

12 april 2007 19:04

Hej Anna!Jag måste plocka upp hakan från golvet vad jag känner igen detta!
Otroligt att det finns En till människa som känner det precis som jag!!
Jag förstår att du har problem med högtidsdagar(har jag med!)efter vad du berättar,jag vet inte hur många gånger jag kommit med ursäkter för att slippa bjuda hem folk.
Det är inte bara högtidsdagar som jag sätter press på mig själv utan även då jag bara bjudit hem folk på middag så får jag ont i magen,huvudet,klump i halsen o hjärtklappning,stressar ihjäl mig inombords och är livrädd för att jag inte ska orka vara tillräckligt glad,rolig,trevlig eller vad det nu än är...
Med åren lär man sig ju att dölja det mer och mer och det var väl precis så min mamma gjorde antar jag eftersom jag har haft så svårt att fatta varför jag blir sådär konstig då det kommer folk.
Tänk om man bara kunde slappna av och vara sig själv utan att få en ångestattack om barnens smutsiga skor eller sockar råkar ligga i hallen då det kommer främmande!
Då skulle livet se helt annorlunda ut!
Tack för att du skrev till mig,fortsätt gärna med det när du vill*kram*

http://Ztina

 

Solgul Maskros

14 april 2007 08:47

Kära Anna! Jag tror att vi som är så neråt i orkar egentligen inte mer än att ta hand om oss själva och familjen.
Jag läser att denna påsk blev förstörd för dig med läs mitt inlägg på http://levmaskrosbarnet.bloggagratis.se/2007/04/07/117709-paskens-anskrammliga-dagar/ jag tror att de flesta av oss klarar inte riktigt högtidsdagarna och på det så vill vi ändå ha dom perfekt.

Det här citatet vill jag ge oss till våra släktingar jag tycker det är ett bra citat:
"Avlägsna släktingar är den bästa sortens släktingar, och ju avlägsnare desto bättre"

Kram i tuesn från mig, jag håller dig i handen när det är jobbigt.

http://levmaskrosbarnet.bloggagratis.se

 

Anna

15 april 2007 19:54

Svar till Stina: Då skulle verkligen livet se helt annorlunda ut!!! Det är en sådan tröst att höra att man inte är ensam - tack för stödet!!!
Kramisar

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

 

Anna

15 april 2007 19:58

Till Solgul Maskros: Stort TACK vännen!!! Känns så skönt att veta att du finns där - och "håller mig i handen"!!!! Citatet du skrev var verkligen sååå bra - jag håller helt och hållet med!!!
Massor av KRAMISAR!!!

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...