Jag har så många frågor som jag aldrig kommer att få några svar på och det känns ibland så fruktansvärt frustrerande! Ibland känner jag mig som den lilla flickan, jag en gång var, med alla frågor, känslor och tankar jag aldrig fick några svar på... Det är väl inte så konstigt för hon finns ju kvar någonstans inom mig, det känns bara så svårt att förstå att den lilla flickan jag tänker tillbaka på var jag...

Det har hänt så mycket i mitt liv som jag inte är stolt över. Jag var nog rätt jobbig som barn - men hade jag inte "rätt" att vara det?! De människor som var mina föräldrar och som borde varit mina förebilder var ju också "jobbiga" (- för att uttrycka det milt!) - så då hade jag väl "rätt" att vara jobbig... Eller??? Enligt mina föräldrar så hade jag inte rätt att vara det, de tyckte bara att jag var sur och arg jämt. - Men är det så konstigt egentligen???  När jag började högstadiet började en "vild" period. Jag började dricka, och jag blev tillsammans med en kille som också hade en "dysfunktionell familj". Han var ytterligare någon jag kunde ta hand om! Han hade inte problem vad gäller kompisar och drickande eller något sådant - men han hade en pappa som var riktigt "sjuk". Det var synd om killen, men han drog in mig i sin "vardag".... Hans pappa såg nästan varje helg till att vi hade öl och annan sprit att dricka (-då var vi tretton, fjorton år!), sedan satt han med mig och sin son och "umgicks" med oss när vi drack... Han umgicks endast med det fåtal personer som kom hem till dem - han gick aldrig ut och träffade andra människor. Min pojkvän och hans pappa levde ensamma - han hade två syskon och sin mamma på annat håll. Min pojkvän var totalt styrd av sin pappa - pratade vi i telefon så satt hans pappa i en annan telefon och lyssnade och sa till min pojkvän vad han skulle säga till mig. Han trodde väl inte jag hörde honom, men det gjorde jag. Jag hörde först hans pappa viska, sedan hörde jag min pojkvän säga exakt samma ord jag precis hört viskas. Men som allt annat jag fått "stå ut med" under min uppväxt så fick det här också gå... I början av sjuan övertalade min pojkvän mig till att vi skulle ha sex. Jag ville egentligen inte - men jag var ju rädd att bli "övergiven", så jag gick så klart med på det. Därefter hände det allt som oftast att hans pappa satt i hans rum och "umgicks" med oss, och vi tittade på film. Efter en, oftast någon gång under andra filmen, så började min pojkvän få mig att vilja ha sex. I början gjorde jag det inte när hans pappa var i rummet, utan vi "bara" hånglade. Men efter ett tag, efter lite alkohol, så hade vi sex när hans pappa satt i rummet - och uppenbarligen tittade på...! - Hur låter det????? Detta har jag aldrig talat om för någon - inte ens någon av mina psykologer... Detta är något jag skämts så fruktansvärt för så jag har inte ens velat veta kännas vid det inför mig själv. Det blev värre... Efter att vi hade haft sex i kanske ett halvår - inför hans pappa - så kom min pojkvän med ett förslag. Han sa att han ville att hans pappa skulle få ta kort på oss när vi hade sex. Han ville??? Just då förstod jag inte (-"blåögd" som jag var och är, och vill tro det bästa om alla!) att det så klart var hans pappas idé! Jag ville inte, men efter ett tags övertalning så gick jag med på det också... Då fick hans pappa det att låta som att "jo, okej, det kan jag väl göra..." - när det egentligen var hans sjuka idé! Så en kväll bestämde min pojkvän att vi skulle bli "fotograferade" - och det blev vi... Från alla möjliga håll och vinklar blev vi fotograferade - han ville t o m att vi skulle luta oss "ifrån" varandra så han kunde ta kort mellan oss där min pojkvän trängde in i mig... - Vilken "svärfar" va????!!!! Sjukare blev det: Till slut frågade min pojkvän mig om jag inte kunde tänka mig att hans pappa skulle kunna få "stoppa in den" (som han uttryckte det) i mig. Det tänkte jag bara inte ställa upp på! Men jag vet inte än idag om hans pappa gjorde det eller inte... Jag började ställa mig själv den frågan efter att vi som vanligt satt i hans rum en lördag kväll och drack. Efter ett antal glas så började min pojkvän fråga mig om jag inte ville "gå med på det". Jag vet att jag sa att jag inte ville, men de hällde i mig så mycket alkohol så jag kommer inte ihåg någonting mer från den kvällen... Sedan hände det ganska många gånger att de hällde i mig så mycket jag inte mindes någonting... Ett flertal av dessa gånger vet jag att min pojkvän frågade samma sak, så jag vet faktiskt inte.... Men det spelar egentligen ingen roll om han gjorde det eller inte - det var ju en kränkning i sig att bara ens fråga... :(

Jag önskar sååå att ingen ska behöva bli uttnyttjad  - på något sätt!!!!!

 

Stina

20 april 2007 13:05

Det är jättestarkt av dig att dela med dig av detta!Du var UNG då och givetvis påverkas man MER av hur vuxna agerar då.
Det var nog alkoholen som styrde både dig,din pojkvän och hans pappa.
Alkohol kan verkligen få en att göra dumma grejjer(enligt mig så är alkohol en drog)och jag skulle ha gjort likadant om jag varit du.Du var trasig,därför drogs du och din pojkvän till varandra.Om du hade haft en normal uppväxt och varit mera hel så hade det där aldrig hänt.
Jag brukar fundera över hur lätt jag hamnade i dåligt sällskap men jag drogs ju bara till likasinnade...till de som var lika trasiga som mig!
Önskar åxå att ingen skulle behöva bli utnyttjad.
//Kram

 

Anna

20 april 2007 13:22

Stina, TACK gumman för att du skriver till mig! :)

Det var helt klart alkoholen som styrde mig mest - även min pojkvän... Men tyvärr så var det inte den som påverkade hans pappa - han drack inte en enda droppe... Han var nog tyvärr enbart "sjuk"! :(

Det är väl så att man dras till de som också är trasiga... Ibland kan ju det vara bra - man förstår ju varandra, men ibland som i många av mina fall så var det inte så bra... Jag höll ju på att själv hamna i skiten. Men som den maskros jag är så tog jag mig igenom "asfalten" alla de gångerna, och har ju klarat mig ganska bra.

Är inte maskrosor bara såå fina, där de lyser som små solar?! :)
Alla ni mina vänner - tycker jag är solar! - Ni lyser upp hela min värld!!!

Kramisar!!!

 

Stina

20 april 2007 15:47

Anna jag rös då jag läste ditt svar!!
Känner att jag blivit lite besatt på det här med att blogga!
Men man blir ju bara SÅ peppad!=)
Jag är GLAD för att DU finns och vi är fina du och jag och alla andra maskrosor!!

Aha din "svärfar" drack inte...det missade jag(virrpanna som jag e)ja det var verkligen sjukt hursomhelst att han var på det där sättet*urk*
Ja det är ett under att vi lever men det finns ett speciellt beskydd över oss verkar det som!!
//Sol-Stina

 

Anna

20 april 2007 15:58

Stina vännen!
Jag är nog också lite besatt av bloggandet - man blir verkligen såå peppad! :) Och jag har ju fått så UNDERBARA vänner här!!!

Jag är så GLAD för att DU finns också Sol-Stina!!! Puss & Kram!

 

Mija

9 maj 2007 16:51

Åh.
Känner igen mig i ditt skrivande...
Känner igen det mesta...
Framför allt smärtan.
Frågorna.
Kvalen.
Ångest.
Tack för att du skriver, och berättar.
Jag kommer garanterat hälsa på igen, om jag får? KRAMAR I MASSOR

Ps. Om du vill veta mer om mig så hittar du LITE LITE LITE LITE i min blogg... bläddra neråt så hittar du något förr eller senare.. (minns inte rubrikerna just nu) :) KRAM

http://mammamija.blogg.se

 

Anna

9 maj 2007 18:04

Hej Mija!
Jätteroligt att du hittade hit - välkommen! =) Så klart du får hälsa på igen!!! Jag blir så jätteglad när jag får nya vänner här!

Kommer snart och hälsar på hos dig i din blogg!
Många kramisar!!!

http://www.dandelionchild.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det låter som att det mesta i mitt liv är skit(!), men så är det inte... Mitt mående går väldigt mycket upp och ner. Jag kan må okej ena stunden, men i nästa stund (av olika anledningar) kan jag rasa fullständigt ner på botten. Och när jag väl är ner...

Vem är jag egentligen??? Tycker att jag känner mig själv rätt bra, men gör jag det egentligen? Jag har ju inte lyckats få någon i min närhet, eller de psykologer jag varit hos, att förstå vem jag är, hur jag mår och vad jag behöver.... Kan jag verkli...

Så fort jag kommer in i mina svarta perioder beskyller min sambo jämt mig för att vara arg.... Det spelar ingen roll huuuuuur många gånger jag försöker förklara, och tala om, att jag är inte arg - utan att jag mår dåligt!!!!!!! Vad får man till svar?...

Fasen, jag mår verkligen skit idag =( Jag orkar inte ens ta mig i kragen och gå ut i trädgården i solskenet! Jag vill bara sova, vet inte om jag egentligen vill vakna upp igen... Jo, det vill jag!!! Men jag vill sova läääänge!!!!!!!! Jag orkar inte m...

Nu har jag gått med ångest i flera dagar =( Jag tar mina Attarax när det är som värst, och de hjälper för ett tag... Men igår började jag känna av hjärtklappningen också - vilken jag inte känt av på flera år. Jag förstår inte vad jag ska göra eller v...