Känns som att jag alltid sitter instängd och endast kan titta ut på livet och de som lever i det genom ett trångt fönster....

När ska jag få komma ut i livet????

Jag orkar snart inte mer.... Det känns som att jag kör huvudet i väggen heeeela j-la tiden! Min sambo är ju för f-n lika smidig att prata med som väggen... Det känns som att allt jag säger och gör gör honom irriterad! Jag fattar inte vad han vill... ='( Jag bara lurar mig själv hela tiden och tror att han nog "förstår mig lite bättre nu"; det går perioder när jag mår riktigt pissigt och då orkar jag ju inte tjafsa med honom om dittan och dattan som han tycker det ska tjafsas om - utan då håller jag med eller inte säger något bara för att slippa tjafsandet. - Det tar han väl antagligen som att jag håller med... När jag sedan kommer något över ytan och orkar säga vad jag tycker så får jag skit för det. =( Jag tror han skulle tycka det vore smidigast om jag alltid var långt under ytan, och inte orkade bry mig om hans tjafs!

Igår var vi bortbjudna till några vänner - vilket jag tyckte skulle bli jättetrevligt. Min sambo som alltid är den som hörs och syns mest, drack väl något glas vin för mycket till maten så han blev lite väl stor i munnen. När det händer så börjar han alltid överdriva allt han ska berätta - och när han gör sig rolig på min bekostnad (över något som jag inte anser att man skämtar om - något som är jobbigt för mig) så försöker jag säga något i stil med att "det är väl inte riktigt hela sanningen", men då kör han bara över mig fullständigt och säger något - som han får att låta som skämtsamt i andras öron, men jag hör ju undermeningen - och jag vill ju för våra vänners skull inte ställa till med något väsen inför dem så jag håller snällt tyst.... - Vilket medför att han "vinner" igen!

Igår fick jag sååå ont i magen när detta satte igång, och det resulterade i magkatarr - jag hade så ont i magen när vi kom hem så jag trodde att jag hade fått tarmvred! Jag talade om för honom att jag hade så fruktansvärt ont i magen (- jag sade inget om vad som utlöste det!), men inte en enda kommentar eller en enda liten medkänsla fick jag - han gick bara utan ett ord och lade sig.... Själv fick jag ligga på soffan, ledsen och med denna värk i magen och gråta och vrida mig hela natten utan att få en enda blund i ögonen.... Hade gett vad som helst för ett besök av John Blund då! =)

Jag tycker att vi har pratat ganska mycket det sista om varför jag är och mår som jag gör, och vilka konsekvenser det ger och jag trodde - "blåögd" som jag är - att han faktiskt kommit en liten bit framåt med att förstå mig... Men som vanligt visar det sig att han antagligen inte förstått ett skit - och om han nu har förstått något så bryr han sig i alla fall inte ett skit om det! ='(

Hur många gånger orkar man bli sårad, sviken och besviken på/av den man älskar och lever tillsammans med?????