Varför tillåter jag mig själv hela tiden att knäckas??? Jag insåg igår att jag faktiskt har blivit knäckt - igen.....

Jag gick till min lilla häst igår kväll för att hämta lite energi och reda ut mina tankar lite; då insåg jag plötsligt att min sambo faktiskt lyckats knäcka mig. =|

Jag förstår inte varför folk vill knäcka mig, trycka ner mig så långt ner i skosulorna de bara kan????? Är det något jag gör, som får folk att "vilja" göra det? Tillåter jag dem att göra det????

Det kanske beror på att jag alltid fått stå ut med skit från det att jag var liten, att jag redan från barnsben fått ta hand om allt, se all skit och ta hand om alla?! För om inte jag tog hand om min "mamma", "pappa" och lillasyter - vem skulle göra det då?! Jag var ju tvungen att göra det. Fast jag såg det ju inte som ett tvång när jag var liten; jag såg det mer som naturligt. - Hur naturligt det nu kan vara?! Men i min "värld" var det ju naturligt, det var ju jag som var stark, det var ju jag som orkade...

Jag försöker ju förklara mig själv så gott jag kan för min sambo, men han förstår mig ju inte i alla fall. Jag har ju försökt förklara mig i flera år nu utan framgång, så varför försöker jag lura mig själv till att tro att han nog en dag kommer att göra det????!!!! Han kommer ALDRIG att göra det.... Det stod klart för mig igår att han aldrig kommer att förstå mig - för han VILL inte göra det... =| Men han påstår att han älskar mig! Hur i h-vete han nu kan påstå något sådant?!

När jag förra våren "gick in i väggen" så kände jag ingen glädje i något, jag kände så ofta att "jag orkar inte mer" - men jag hade livsLUST, men den har jag förlorat....! Jag ser mig i spegeln och ser ett helt tomt ansikte, ett ansikte helt utan glädje och livsLUST... Jag stannar kvar för mina älskade barns skull(!) - för vem skulle annars ta hand om mina älsklingar???!!! Men jag känner ingen livslust - och det är en riktigt jobbig känsla...

Jag är så fruktansvärt trööööött... Jag ska hela tiden vara den som fixar och ordnar,ser till att saker händer, ska alltid vara den spralliga och roliga, ska alltid reda ut saker, ska alltid hjälpa alla andra.... Jag hjälper så gärna alla andra (även om jag så skulle gå under på kuppen!!!) för då vet jag att jag gör någon glad, då får jag förhoppningsvis uppmärksamhet och kanske tacksamhet, då kanske någon tycker om mig - då kanske någon SER mig! Jag vet ju att det är den lilla, ensamma, sorgsna, flickan inom mig som behöver detta - det är hon som behöver att jag gör allt detta, så att hon får den uppmärksamhet hon så desperat behöver..... ="(  Det är hon som gör så att jag så oerhört gärna vill vara överallt och hjälp allt och alla, det är hon som nästan gör så att jag nästan uttnyttjas i mitt sökande efter uppmärksamhet.... =|