Som jag skrev tidigare så unnar min sambo inte mig att sitta vid datorn en stund på kvällen... Han unnar mig inte heller att vara glad över saker jag gjort tillsammans med vänner jag har i stallet... -Varför??? 

Det här med stallet har varat i flera år nu; Det började när jag flyttade min häst till ett annat stall för några år sedan. Där fann jag hästmänniskor som förhöll sig till hästar - och livet - på ett sätt som jag genast kände mig hemma i. Detta fick mig att må bättre och se ljusare på livet. En av dessa underbara människor förstod direkt att jag inte mådde bra och hon tog mig under sina vingar utan att vi ens hade pratat om det. (Tyvärr lämnade denna underbara människa oss, vilket jag skrivit om tidigare.) I början var det nog ganska okej att jag tillbringade tid där. Denna underbara människa lärde mig att se på livet med andra ögon; Det finns nog ingen som kände henne som inte håller med om att hon var heeelt  unik - hon berörde både djur och människor på ett sätt som jag aldrig sett förut. Men allt eftersom så märkte jag på min sambo att han inte uppskattade när jag kom hem och ville berätta något vi gjort eller något som hänt - något som gjort mig glad. Nu är inte min sambo någon hästmänniska men det är inte så att jag försöker tråka ihjäl honom med en massa hästprat - utan det är mer att jag kommer hem och vill berätta något roligt som hänt. Ett ex: En vinterdag när vi varit ute och åkt släde (-vilket jag älskar!) - vår pojk på fyra år var också med. Det var så vackert ute i skogen, och vi stannade för att jag skulle ta lite kort. När vi kom hem grillade vi korv och fikade och det var sååå mysigt - en bra dag helt enkelt. När min sambo sedan kom hem ville jag visa korten för honom; Då fick jag ett kort, ganska surt, "fint" till svar.

Och när han härom veckan började klaga på att jag sätter mig vid datorn en stund på kvällen blev det för mycket.... Jag blev så ledsen - det känns som att det lilla, enkla, som får mig att må lite bättre det får jag inte prata med honom om. Han tar död på det roliga. Jag får känslan av att han är avundsjuk...?! Jag tog efter några dagar upp detta med honom - och sa att det gör mig jätteledsen när han beter sig så. Han svarade mig med att "det känns som att det som får dig att må bra är allt annat än jag".

Är han egoistiskt eller är det jag som överreagerar???

Ibland undrar jag verkligen vad meningen med att finnas till är? Varför ska jag, och såååå många med mig, gå genom livet och må dåligt???? Jag vill hoppas och tro att det finns någon fortsättning efter detta livet - för då kanske allt vi har gått igenom har någon mening, då kanske vi har användning för våra upplevelser... Då kanske vi får må bra, men att vi på någotvis har med oss våra upplevelser så att vi kan hjälpa andra...

Detta är väl mer en dröm, än något jag hoppas och tror - men det vore väl en bra anledning att kämpa vidare om det vore så?!

Vet inte varför jag börjat må dåligt igen?! Vet inte vad jag ska göra för att komma ur det - innan jag sjunkit för långt ner i det svarta???

Jag kommer ju aldrig riktigt ur den här depressionen som läkarna säger att jag har; Visst jag mår okej ett tag, men sedan börjar jag rasa igen... Vad jag har läst om depression så går den ju nååågon gång över(?!), men jag har väl fått en kronisk depression; Går det att få en kronisk depression(?!) så har jag fått det =/ Jag går till läkarna och de skriver ut lite mediciner och de tycker att jag ska fortsätta träffa min "samtalskontakt"... Men till vilken nytta??? Jag kommer ju INGENSTANS!!! Vi pratar om samma gamla saker; Vi kommer ju aldrig framåt!

Min depression har blivit värre, och jag får allt oftare ångestattacker =(  Vad ska jag göra??? Jag ORKAR snart inte mer!!!

Det gör ju inte saken lättare att min sambo inte får in i sitt huvud att jag inte mår bra *grrrr* Jag försöker och försöker förklara - jag vränger ut och in på mig själv för att han ska förstå... Men det enda jag får höra är att "det slutar alltid med att det är synd om dig" eller att "du är ju så sur jämt" - och jag är så j-la trött på att höra detta. Det är inte synd om mig och jag är inte sur; Jag vill inte att han - eller någon - ska tycka synd om mig, och sur är jag inte heller; Men så fort jag börjar börjar må sämre så tycker han att jag är sur. Jag vill bara bli accepterad för den jag är, jag vill bara att han ska förstå; Förstå varför jag är som jag är och varför jag mår och agerar som jag gör - men han kommer ju aldrig förstå mig ="( Vi kan prata om detta i det oändliga - men det vill jag inte. Jag varken vill eller orkar sitta och "älta" detta med honom; Har han inte förstått vid det här laget så kommer han ju aldrig att göra det heller ="(

Men hur ska jag kunna tro att han ska förstå mig när inte ens mina psykiater gör det?!

Han unnar mig inte ens att sitta vid datorn - och "prata" med er här i bloggvärlden =`( Jag sitter helst vid datorn på kvällen, när barnen har lagt sig och lugnet har lagt sig i huset - men då får jag höra "måste du sätta dig vid datorn nu igen"... Och van som jag är att anpassa mig efter andra så sätter jag mig "snällt" i tv-soffan med en kopp te i stället för att gå in här...

Jag älskar honom - för vi har så otroligt roligt tillsammans när vi hittar på saker, vi tänker väldigt lika om mycket, och förutom att han inte kan förstå mig på den här punkten (vilket i och för sig är ett väldigt minus!) så är han väldigt omtänksam (-ibland känns han lite som "Dr Jekyll and Mr Hyde"!) och han är en jättebra pappa till våra barn. Men räcker det?!

Är det meningen att mitt liv ska vara så här?

Ibland känns världen så kall och oförstående, och allt jag vill är att krypa in i mitt "skal" och aldrig komma ut igen... Men så ibland kommer en strimma av ljus in i mitt "skal"; En strimma ljus som får mig att se världen med andra ögon - som får mig att se små obetydliga saker (som i den här texten) att en regndroppe som faller är ett av livets mirakel.

Gå gärna in och lyssna på Sarah Mclachlan med:

 Ordinary Miracle

It’s not that unusual when everything is beautiful

It’s just another ordinary miracle today

The sky knows when it’s time to snow

Don’t need to teach a seed to grow

It’s just another ordinary miracle today

Life is like a gift they say, wrapped up for you everyday

Open up and find a way to give some of your own

Isn’t it remarkable like every time a raindrop falls

It’s just another ordinary miracle today

Birds and winter have their fling but always make it home by spring

It’s just another ordinary miracle today

When you wake up every day please don’t throw your dreams away

Hold them close to your heart cause we are all a part of the ordinary miracle

Ordinary miracle, do you wanna see a miracle?

Oooooooo

It seems so exceptional that things just work out after all

It’s just another ordinary miracle today

The sun comes up and shines so bright and disappears again at night

It’s just another ordinary miracle today

Oooooooo

It’s just another ordinary miracle today